Så startade världshistoriens största barnförflyttning

Under andra världskriget kom över 70 000 krigsbarn från Finland till Sverige. Världshistoriens största barnförflyttning.

En fantastisk och gigantisk hjälpinsats eller ett stort politiskt misstag? Eller både och?

Finland deltog i tre krig under andra världskriget 1939-1945, först vinterkriget, sedan fortsättningskriget och slutligen Lapplandskriget. Under dessa år och till och med 1946 kom drygt 70 000 finländska krigsbarn till Sverige. En del källor påstår närmare 80 000. Hur som helst var det fråga om världens mest omfattande flytt av krigsbarn.

Tanken var att de skulle återvända när det blev fred, men kriget fortsatte och av olika orsaker blev drygt 7 000 finländska barn kvar i grannlandet.

Den 30 november 1939 inleddes vinterkriget. Sovjetunionen anföll Finland i ett krig som varade till mitten av mars 1940. Cirka 22 000 finländare dog, 45 000 blev skadade.

Vid freden i Moskva den 13 mars 1940 förlorade Finland även cirka 10 procent av sina landområden, bland andra bördiga Karelen med drygt 300 000 invånare och landets näst största stad, Viborg. Vid hemkomsten sa finländska förhandlare att de förlorat kriget men vunnit freden.

Snabb start

Bara sex dagar in på vinterkriget bildades en hjälporganisation i Sverige, Centrala Finlandshjälpen. Initiativtagare var svenska utrikesministerfrun Maja Sandler och Hanna Rydh-Munck av Rosenschöld, ordförande i Fredrika Bremerförbundet.

När den nya hjälporganisationen skulle bildas fanns även Svenska Röda Korset, Rädda Barnen, Sveriges Lottakår, Kvinnokommittén för spanska och franska barn, Frälsningsarmén, KFUK, Rotary och Suomibyrån med. Centrala Finlandshjälpen skulle inte bara jobba för krigsbarnen, utan allmänt vara ett stöd för Finland under kriget.

Under huvudorganisationen med styrelse och arbetsutskott bildades länskommittéer och under dessa lokalkommittéer. Det var länskommittéerna som skickade ut förfrågningar till svenska familjer om att ta emot finländska krigsbarn. Cirka 5 000 svarade snabbt ja.

Även Rickard Sandler blev tidigt engagerad i hjälporganisationen. Som socialdemokratisk utrikesminister ville han ge Finland militärt stöd, men istället tvingades han avgå och ägna sig åt humanitär support. Avgången skedde när den svenska samlingsregeringen tillträdde den 13 december 1939.

Inte neutralt

Sverige förklarade sig aldrig neutralt under vinterkriget, bara icke-krigförande. Det innebar att man kunde ge Finland ganska omfattande humanitär hjälp och till och med vapen och frivillig militär.

När stormakten Sovjetunionen anföll sitt lilla grannland i väster 1939 väckte det stark indignation i Sverige. Den svenska viljan att på något sätt hjälpa det finländska folket var mycket stark. Till förklaringarna hör även den geografiska närheten, den långa gemensamma historien och att många finländare hade svenska som modersmål.

En hel del svenskar ansåg dessutom att Finland även krigade för Sverige. Om Finland föll skulle Sverige få såväl sjö- som landgräns direkt mot Sovjet. Parollen var: ”Finlands sak är vår”.

Många länder, bland andra Sverige, skickade materiell hjälp till Finland. Cirka 9 000 svenskar deltog också i en militär frivilligkår under vinterkriget.

Före kriget hade Finland lovats stöd från Sverige, men statsminister Per-Albin Hansson och en majoritet i regeringen ville inte bli indragna militärt.

Inte uppskattat

Centrala Finlandshjälpen fick snabbt igång evakueringen av krigsbarn från östra Finland, men snart uppstod det även motstånd i grannlandet.

Finland hade tillsatt en speciell evakueringsminister, Juho Koivisto, som skulle besluta om de föreslagna förflyttningarna. Koivisto ville hellre ha direkthjälp till Finland och meddelade den finländska ambassaden i Stockholm att krigsbarnen inte skulle skickas utomlands.

Stor politisk förvirring uppstod, men efter ett tag ogiltigförklarades evakueringsministerns beslut.

På Luciadagen 1939 startades den privata finländska organisationen Nordiska Hjälpcentralen, som fått tillstånd av landets social- och hälsovårdsministrar. Organisationen blev samarbetspartner med sin svenska förebild Centrala Finlandshjälpen och skulle organisera förflyttningarna av finländska medborgare till Sverige.

Att det inte rådde politisk enighet om Finlands krigsbarn blev bekymmersamt för Centrala Finlandshjälpen och den finländske ambassadören i Stockholm, Eljas Erkko, som var för barnförflyttningarna.

Till Mannerheim

Den 19 december 1939 träffade Eljas Erkko, Hanna Rydh-Munck av Rosenschöld och Rickard Sandler den finländske överbefälhavaren Gustaf Mannerheim i Sankt Michel (Mikkeli) i södra Savolax. I Rydhs reserapport konstaterades: ”Fältmarskalken hade inte från sin synpunkt sett några betänkligheter mot överförandet av barn till Sverige.”

Nu ansåg Centrala Finlandshjälpens ledning att arbetet med barnförflyttningarna kunde fortsätta. Statsminister Per Albin Hansson blev också nöjd. Den svenska regeringen kunde visa att man inte bröt löftet till Finland, även om stödet var humanitärt och inte militärt.

I Finland hoppades dock både den politiska och den militära ledningen länge att Sverige skulle gå med i kriget och att barnförflyttningarna skulle bidra till att grannländerna svetsades samman ännu mer än tidigare.

Den svenska politiska balansakten fortsatte med att Centrala Finlandshjälpen förstatligades och prins Wilhelm blev ny ordförande med initiativtagarna Maja Sander och Hanna Rydh-Munch av Rosenschöld som vice ordföranden.

Sträng vinter

I Finland skapade socialministern Karl-August Fagerholm och inrikesministern Ernst von Born regler för Nordiska Hjälpcentralens överflyttningar av barn till Sverige.

Endast barn under tolv år skulle kunna skickas till Sverige. Inledningsvis fick även mammor till barn under tre år följa med, men under fortsättningskriget stred plötsligt den regeln mot kriterierna. Då, när männen krigade, var det nämligen betydligt fler kvinnor som behövdes för industrijobb.

Cirka 9 000 finländska barn samt 3 000 mödrar och åldringar transporterades till Sverige under vinterkriget. De första barnen och en del mammor åkte med båt redan den 15 december 1939.

Men det blev en sträng vinter 1939-1940 och allt svårare att använda östersjövägen. Fartygen kunde ibland inte ta sig igenom isen och dessutom hotade sovjetiska u-båtar.

Istället användes tågtransporter via Torneå och Haparanda allt oftare. Där var största hoten sovjetiska bombplan.

I slutet av kriget blev det även flygtransporter mellan Finland och Sverige. Ungefär 1 000 barn evakuerades på det sättet.

För cirka 1 000 finländska barn blev flykten från vinterkriget ett permanent byte av hemland.

107 till Norge

Centrala Finlandshjälpen fick motsvarigheter i Danmark och Norge, men dit kom mycket färre finländska barn under vinterkriget, 93 respektive 107.

Efter Vinterkriget lades hjälporganisationerna Centrala Finlandshjälpen och Nordiska Hjälpcentralen ned. De flesta krigsbarnen transporterades tillbaka till Finland med båtar och tåg.

Men trots att det var fred i Finland var landet hårt drabbat av kriget. Många föräldrar var döda, byggnader låg i ruiner, det var fattigt och rådde livsmedelsbrist och man hade inhemska flyktingar som lämnat de områden som Sovjet erövrat.

Därför blev det inget totalstopp för barnförflyttningar mellan Finland och Sverige. I maj 1941 bildades Kommittén för finska sommarbarn med Fångvårdsstyrelsens överdirektör Hardy Göransson och advokaten Lars Östberg i ledningen. I kommittén fanns även flera frivilligorganisationer som Röda Korset och Rädda Barnen. Redan samma månad kom de första barnen, som oftast var under sju år, till Sverige för att få ”äta upp sig”.