Replik: Bosättningspolitiken hindrar freden

Debatt
PUBLICERAD:
Varje vecka blir människor i någon by i område C vittnen till hur någons hus demoleras av israeliska arméns grävmaskiner. Här sörjer man med en familj där 10 barn blev utan tak över huvudet, skriver Bo Härdne.
Foto: Bo Härdne/Privat
Bosättarnas närvaro under permanent militärt beskydd innebär ständiga trakasserier riktade mot herdar och skolbarn förutom en långsam process av markstöld, skriver Bo Härdne.

Svar till Patrick Benabou och Amos Friedman (NWT 13/3).

Artikelförfattarna nämner Osloavtalet och ger intryck av att Israel ska ha lagt fram sex fredsförslag som samtliga ska ha ”i slutändan förkastats av de palestinska makthavarna”.

Enligt Osloavtalet delades Palestina/Västbanken/ in i tre områden: A) de palestinska städerna där palestinierna skulle ha full kontroll; B) städernas utkanter där Israeliska armen skötte ordningen; och C) där IDF, de israeliska styrkorna, skulle sköta både civila och militära frågor. Område C motsvarade 60 procent av det palestinska territoriet. Detta var en temporär lösning som skulle bestå fram till 1998 då Israel skulle överlämna allt ansvar till den palestinska administrationen. Så skedde aldrig. Istället fortsatte den israeliska bosättningspolitiken vilket ledde till den andra intifadan år 2000.

Artikelförfattarna skriver: ”Påståendet om att Israel skulle förhindra fredsprocesser i Gaza och på Västbanken genom dess bosättningar är i sammanhanget helt felaktig och blir i relation till den ökade raketbeskjutningen ett nästan löjeväckande påstående”.

Sanningen är snarare den att bosättningarna är motorn i en process som effektivt förhindrar en möjlig fredsuppgörelse. Palestinierna vill återvända till sina marker men kan konstatera att det under en femårsperiod 2011-2016 har 11 600 israeliska hus byggts i bosättningar samtidigt som 4 600 palestinska hus rivits på Västbanken. Bosättarnas närvaro under permanent militärt beskydd innebär ständiga trakasserier riktade mot herdar och skolbarn förutom en långsam process av markstöld. Raktetbeskjutningen från Gaza mot Israel, som författarna nämner, har under The Greate March of Return från mars 2018 t o m januari i år för Israel lett till 2 dödsfall och 54 skadade. Samtidigt har 260 palestinier dödats och 27 094 skadats. (Siffror från UNOCHA.)

Som avslutning på sitt debattinlägg applåderar artikelförfattarna en strypning av det ekonomiska biståndet till Palestina för att det ”har använts till att finansiera terroristverksamhet”. Sanningen om vart biståndet går kan man läsa på regeringens hemsida: 1) Demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet; 2) Miljö, klimat och katastrofberedskap; och 3) Privatsektorutveckling. Speciellt vill man bistå den palestinska administrationen med statsbyggande åtgärder.

Att som artikelförfattarna vill minska biståndet och därigenom göra livet ännu svårare för de tre miljonerna palestinier som lever under ockupation på Västbanken och de två miljonerna som är instängda i, som vissa bedömare uttryckt det, ”världens största utomhusfängelse”, vore nog tyvärr att uppmuntra till terrorism snarare än att bidra till en rättvis och varaktig fred.

Debattinlägget illustreras med en bild på maskerade män med sågtandade machetes som syftar att demonisera palestinier. Några sågtandade machetes såg jag aldrig som internationell observatör under tre månader på Västbanken. Däremot rapporter om hur israeliska bosättare sågat ner tusentals olivträd på palestinsk mark och om hur israeliska armén med motorsåg kapade av och rev upp den vattenledning som försörjde 1 000 beduiner i 12 byar i öknen.

Bo Härdne

Internationell observatör i Ekumeniska följeslagarprogrammet I Palestina och Israel, hösten 2018

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.