Bristen på legitimerade lärare fortsätter att hemsöka både Värmland och landet i stort. Men det är felfokuserat att stirra sig blind på frågan om legitimationen när det viktiga är lärarens faktiska kompetens.
Behovet av nya lärare är fortsatt stort över hela landet. Behovet kommer bara att öka mer och mer i takt med att stora grupper av lärare börjar gå i pension. Det gäller även här i Värmland, där tio procent av de värmländska skolornas lärare enligt statistik från Lärarförbundet och Skolverket är mellan 60 och 65 år och alltså bara har några år kvar på sin yrkesutövning.
Men det är inte tillräckligt många nya legitimerade lärare som kommer ut i arbetslivet i samma takt som de äldre lämnar. Av den anledningen har det blivit mycket vanligt i landet att anställa olegitimerade lärare för att lösa den skriande lärarbristen. Så även här i Värmland. Här är cirka hälften av de yngre lärarna (20-29 år) utan legitimation, vilket också är en något högre än riksgenomsnittet som ligger på 47 procent olegitimerade lärare.
I sin helhet saknar ungefär var tredje lärare legitimation.
Det finns naturligtvis aspekter av detta som är problematiska. Framförallt gäller det att det kan vara svårt för en skola att avgöra huruvida personer som söker en lärartjänst har samma förutsättningar att göra ett bra jobb. En del kandidater till en lärartjänst kan betyga sin utbildning med en legitimation som verifierar vilka kunskaper och färdigheter personen i fråga har tillägnat sig under sin utbildning. Det är inte lika lätt för en person utan lärarlegitimation att verifiera att vederbörande också kan ha de kunskaper som krävs för tjänsten, om än de kanske tillägnat sig dem på annan väg – kanske genom att studera relevanta ämnen, men utan att ta ut en lärarlegitimation.
Det viktigaste för att komma tillrätta med lärarbristen skulle kunna sammanfattas med ett utryck: Björklund-doktrinen. Precis som Liberalernas partiledare Jan Björklund har hävdat under alla dessa år så måste dels lärarnas status höjas, genom sådant som höjda löner och möjligheter till karriärklättring. Men de måste också ha de verktyg som krävs för att hantera eleverna. Ordning och reda behövs inte bara i statsfinanserna eller i kriminalpolitiken, utan även i skolans värld. Det skall vara attraktivt att jobba som lärare, inte skrämmande.
Men samtidigt skall inte detta med lärarlegitimationerna överdrivas. Att en lärare arbetar utan lärarlegitimation är inte i sig ett bevis eller tecken på att vederbörande på något sätt skulle vara en sämre lärare än andra – det är inte alls omöjligt att situationen i en del fall faktiskt kan vara den motsatta. Legitimationerna är till för att försäkra en viss standard, men det behöver ingalunda innebära en garanti att alla med legitimation är bra lärare. Det avgörande är, till syvende och sist, den enskilda lärarens kompetens och kunskap.
Systemet med lärarlegitimationer har inte många år på nacken. Det infördes först 2011 under Reinfeldteran när alliansen fortfarande var vid makten, vilket i sin tur gjordes efter krav från lärarfacket. Men frukterna av denna reform ser vi i dag. Det gör inget för att hjälpa bristen på lärare.
Även om det är viktigt att det ställs tydliga krav på den som skall jobba som lärare så borde det viktiga vara den faktiska kompetensen, snarare än legitimationen som sådan. Ett sådant synsätt tillsammans med statushöjande åtgärder och ett tydligare regelverk som framhäver behovet av ordning och reda skulle räcka långt.