Udo: "Tänker inte ändra mig för att passa in"

Den tyske hårdrocksikonen Udo Dirkschneider spelar i Karlstad med sitt band U.D.O.

NWT ringer upp en luttrad sångare som inledde sin karriär i stilbildande Accept och som i dag möter en allt yngre publik på sina konserter.

I en tidigare intervju med NWT berättade gitarristen Wolf Hoffman att Accept upplever en ny storhetstid. Hoffman var med redan 1976 och tillsammans med sångaren Udo Dirkschneider och de andra medlemmarna skapades album som "Restless & Wild" och "Breaker" – album som i dag räknas till de absoluta klassikerna inom metalgenren.

Men 1987 hoppar Udo Dirkschneider av Accept och bildar sitt egna U.D.O. Under en period på 90-talet var han tillbaka i Accept men i dag vägrar han att spela låtar från hans tid med bandet.

– Accept är över för min del. De försöker vara kommersiella med en ny sångare och blablabla, men för mig är det historia. Det var en väldigt viktig period i mitt liv, jag skapade Accept. Låt oss säga så här: Wolf Hoffman har stulit namnet.

Han skrattar kort i ett försök att dölja sin besvikelse.

– Skivorna är väldigt bra, "Balls to the Wall" och de andra. Många unga band har inspirerats av den där musiken jag var och skapade. Det känns bra.

NWT når Udo Dirkschneider under en ledig dag i Malmö, men där han under turnéstoppen brukar promenadbekanta sig med städer han besöker, berättar han om en dag med enbart vila. En efterhängsen infektion i ena knäet håller honom stilla.

– Jag har en käpp med mig på scenen som hjälper mig att stå upp. Jag lever väldigt hälsosamt för att kroppen ska klara av konserterna. Men min röst behöver jag aldrig jobba med, den funkar alltid. Jag behöver inte ens värma upp den innan jag går ut på scenen. Jag har haft en väldig tur när det gäller rösten.

Han växte upp i Wuppertal i västra Tyskland. I dag delar han boende mellan Spanien och Ryssland. Om några veckor fyller han 67.

– Jag fick tidigt höra att min röst var unik. När jag började sjunga i tonåren så var det inte för att jag var imponerad av någon annan eller försökte härma. Det var alltid självklart att göra min egen grej.

Cream, The Who och The Rolling Stones var tidiga favoritband.

– Sedan blev det hårdare rock, den var mer intressant att spela och den inspirerade mig att skriva egen musik.

Under 70-talet fortsatte brittiska band att visa vägen.

– Band som Judas Priest, Saxon och Iron Maiden var viktiga för oss. Det fanns inget liknande i Tyskland. Men efter några år så blev Tyskland hårdrockslandet nummer ett. Varför vet jag inte, jag tror inte att det är så stor skillnad på brittisk och tysk metal. Många tyska band inspirerades. Som Helloween till exempel som var nästan en kopia av Iron Maiden.

Droger och alkohol

Udo Dirkschneider pratar korthugget men vänligt på lite kantig engelska. De dryga 30 åren med U.D.O. rymmer flera medlemsbyten och en bergochdalbana värdig ett seglivat tyskt metalband. Dagens sättning, där bland annat hans son Sven ingå, beskriver han som vital. Att de flesta musikerna han omger sig med knappt är hälften så gamla som han själv är en stor anledning till att han lyckas hitta nya infallsvinklar på både låtskriveri och sound.

– Under 90-talet var det tufft. Alla ville lyssna på grunge i stället för metal. Många hårdrocksband försökte haka på den trenden, men aldrig jag. Jag överlevde ändå. Jag har gjort det här i 40 år nu och tänker inte ändra mig för att passa in någonstans.

Många band går vilse bland droger och alkohol, har du levt det livet?

– Jo, till en viss del under 70- och 80-talen. Det var mycket alkohol redan innan vi fick framgång med Accept. Men jag har slutat med alkohol och droger har jag alltid varit emot. Under 80-talet var det mycket groupies. Det hörde till vardagen. Fram tills dess jag gifte mig och fick familj. Jag har försökt att leva så hälsosamt jag kunnat. Det är nog därför jag fortfarande är här.

Handlar om politik

U.D.O:s senaste album "Steelfactory" släpptes i fjol. Tiden innan arbetet med skivan turnerade Udo under sitt efternamn Dirkschneider och spelade Accept-låtar. Som ett sista farväl till många av de låtar som hans fans förknippar med honom allra mest.

– "Steelfactory" inspirerades av det raka och direkta som kännetecknar många av Accept-låtarna. Varje album ska vara annorlunda jämfört med det förra. Visst, min stil är svår att byta ut, men det måste finnas något nytt i musiken hela tiden.

Är det en drivkraft för dig?

– Absolut. Jag har inget problem med att använda instrument som vanligtvis inte hörs på heavy metalskivor. Nyligen använde jag en skotsk pipa på en låt. Om en låt skulle behöva en saxofon ser vi till att den får det. Det är totalt ointressant för mig att sätta upp gränser.

Sett till de 16 album du gjort med U.D.O, vad tycker du kännetecknar ditt låtskrivande?

– Låtskriveri är svårt att förklara. Det är en väldigt speciell process. Texterna handlar ofta om hur det ser ut i världen. Jag är inte killen som skriver om häxor och drakar, snarare om politik.

Hur är det att ha sonen bakom trummorna?

– Kul! Han får ingen särbehandling, han är en av grabbarna. Han har spelat med mig i tre år nu. Skulle vi ha något att reda ut som far och son gör vi det vid sidan av musiken. Eftersom alla killarna i bandet är så unga känns det som att de är mina söner allihopa! Alla medlemmar bidrar med idéer, alla har en åsikt. Det är en förutsättning för att det ska bli bra.

– Vi har också märkt av en yngre publik. Det kommer fortfarande fans som sett oss i 30 år, men nu kommer deras barn med på konserterna också. Vi har så lojala fans, det är fantastiskt.

Är det svårt för er att enas om en låtlista med tanke på hur många skivor ni har att välja från?

– Ja, det är en utmaning. Men vi försöker att blanda och plocka från olika perioder. Vi har fått bra respons på turnén hittills.

Om du väljer en personlig favorit bland era låtar?

– "I give as good as I get". Just i dag i alla fall. Det är en ballad som jag tycker väldigt mycket om.