Länge leve Alexandriakonservatismen

Signerat
PUBLICERAD:
Frågan om kulturens finansiering är viktig, skriver Lars Anders Johansson.
Foto: Fotograf: Åke E:son Lindman
De senaste åren har en bildningsvurmande opinion vuxit fram på högerkanten, mot identitetspolitik och myndighetsaktivism. Dessvärre har de borgerliga partierna gjort mycket litet för att fånga upp denna opinion. I partipolitiken är det business as usual. Alexandriakonservatismen är alltjämt en utomparlamentarisk rörelse, skriver Lars Anders Johansson.

Mellan 40 000 och 700 000 papyrusrullar med den antika världens lärdom slukades av lågorna vid biblioteksbranden i Alexandria 47 f. Kr. Det är svårt att inte känna harm vid tanken. Statsvetaren Katarina Barrling har formulerat begreppet "Alexandriakonservatism” som syftar på den känsla av förtret som alltjämt drabbar somliga bildningsvurmande personer ännu 2000 år senare när de tänker på denna katastrof.

Det är något visst med bibliotek, dessa fysiska manifestationer av lärdom. Sekulära tempel vigda åt kunskapen. Det är inte för inte som biblioteken länge utgjorde ryggraden i den offentliga kulturpolitiken, i Sverige som i USA, och i många andra länder. Bibliotek är alltjämt den enda kulturinstitution som svenska kommuner är skyldiga enligt lag att tillhandahålla. Bibliotekens roll i samhället ser dock helt annorlunda ut i dag än den gjorde för några decennier sedan och har på senare år blivit föremål för en intensiv debatt som avslöjar viktiga skiljelinjer i synen på kultur och kulturpolitik.

I början av 2010-talet var den kulturpolitiska debatten inom den svenska borgerligheten stendöd. De två rådande uppfattningarna kan hårdraget sammanfattas som systembevarande socialliberalism som hyllade allt Socialdemokraterna någonsin gjort på kulturområdet, eller bildningsfientlig nyliberalism som ville dra in allt offentligt stöd till kulturlivet. Inte nödvändigtvis för att privatfinansiering fungerar bättre än offentlig, utan för att man betraktade stöd till kultur som slöseri.

Frågan om kulturens finansiering är viktig. Den maktkoncentration inom kulturområdet som följde när den offentligt finansierade kultursektorn kraftigt expanderade under 60- och 70-talen är inte oproblematisk. Den åsiktslikriktning och politisering av kulturen som ägt rum sedan 1974 års kulturpolitiska reform borde ha varit skäl nog för varje liberal och konservativ att engagera sig i de kulturpolitiska frågorna. Dessvärre stannade den inomborgerliga debatten om kulturpolitik länge vid att ”behåll allt som det är” stod mot ”avskaffa all kultur”.

En bit in på 2010-talet började emellertid saker att hända. Den rödgröna ministären gick helt enkelt för långt i sin bildningsfientlighet och aggressiva identitetspolitik. Plötsligt började delar av borgerligheten intressera sig för kulturpolitikens innehåll och inte bara dess finansiering. I centrum för debatterna stod några av de mest klassiska kulturinstitutionerna: museerna och biblioteken. När vänstersidan ville förvandla museerna till propagandamegafoner och när biblioteken omvandlades till fritidsgårdar nåddes en gräns.

Den utlösande faktorn var dock den aviserade nedläggningen av kultur- och forskningsinstituten i Rom, Aten och Alexandria, som för den bildade borgerligheten vittnade om vidden av det pågående barbariet. Nedläggningen stoppades. Sedan dess har en bildningsvurmande opinion vuxit fram på högerkanten, mot identitetspolitik och myndighetsaktivism. Dessvärre har de borgerliga partierna gjort mycket litet för att fånga upp denna opinion. I partipolitiken är det business as usual. Alexandriakonservatismen är alltjämt en utomparlamentarisk rörelse.

Lars Anders Johansson

Poet, musiker och journalist

Chefredaktör för tankesmedjan Timbros nättidning Smedjan.