Med månlandaren runt Jorden

Apollo 9. För att landstiga på månen måste man ha en månlandare, men det var en helt ny typ av farkost som först måste testas. Och det fick man göra i omloppsbana runt Jorden.

Apolloprojektet

I dag är det 50 år sedan kapseln till Apollo 9 slog ned i Atlanten efter en tio dagars lyckad expedition. Efter de tester som gjordes med månlandaren var man nu redo att ta det stora steget ned mot månytan. Men från början var det inte självklart att det skulle bli så.

Att ta sig tur och retur till månen kräver en hel del i vikt och trots att bärraketen Saturnus V var den kraftigaste som någonsin byggts så hade även den sina begränsningar för hur mycket den kan lyfta. Det var för att spara vikt som den amerikanska rymdflygstyrelsen Nasa fastnade för konceptet med dockning och omloppsbana kring månen (lunar orbit rendezvous) med en särskild månlandare. Ursprungligen tänkte man sig att en enda farkost skulle göra hela jobbet med att åka till månen, landa och ta sig tillbaka, men en sådan skulle bli alldeles för stor.

Det var ingenjören John Houbolt som till sist lyckats övertala Nasa sedan han läst en rapport som ursprungligen tagits fram av en annan ingenjör. Tom Dolan. Våren 1962 fattades principbeslutet, som skulle bli bestämmande för hur hela Apolloprogrammet såg ut.

Uppdraget att bygga månlandaren gavs till flygplanstillverkaren Grumman på Long Island, New York och arbetet kom att ledas av Tom Kelly. Det blev en helt ny skapelse, och eftersom man inte hade något att jämföra med så drog arbetet ut på tiden.

Månlandaren (Lunar Module) var det första riktiga rymdskeppet, enkom byggt för att operera i rymden och man kämpade hela tiden med att hålla vikten nere. Med jordiska mått mätt så var den en ganska bräcklig farkost och astronauterna fick vara försiktiga nog att inte råka göra hål på dess tunna väggar. Men i rymdens vakuum utan tryck så fullgjorde den sin uppgift.

Månlandaren bestod av två delar; ett undre landstingssteg som sedan tjänade som uppskjutningsplattform för det övre retursteget. Medan landningssteget blev kvar på månytan så kunde retursteget åter docka med Apollos kommandomodul som var kvar i omloppsbanan kring månen.

Arbetet med månlandaren drog som sagt ut på tiden, och det var därför som Apollo 8 hade skickats till en färd runt månen utan den under julhelgen 1968. Men några månader senare var den färdig att testas, då i omloppsbana runt Jorden. Den 3 mars 1969 sköts Apollo 9 upp från Kennedy Space Center. Besättningen bestod av befälhavaren Jim McDivitt, kommandomodulens pilot Dave Scott och månlandarens pilot Rusty Schweickart. McDivitt och Scott var veteraner från Geminiprogrammet medan Schweickart var nybörjare.

Väl i rymden började de en serie tester där de först fick vända på kommando- och servicemodulen, kallad Gumdrop, för att sedan docka och dra loss månlandaren, passande nog kallad Spider på grund av sitt spindellika utseende, från toppen av Saturnus V:s tredje raketsteg, för att sedan pröva ett antal manövrar i den konfigurationen.

Den tredje dagen skulle man också för första gången testa den nya rymddräkten som astronauterna skulle ha på månen. Till skillnad mot de tidigare så var den ett helt livsuppehållande system för sig själv. Men det höll på att gå om intet då Schweickart fått en känning av rymdsjuka och spydde. Att göra det i en rymddräkt var potentiellt livsfarligt. Den 6 mars kände han sig dock bra igen och det gavs klartecken för Schweickarts rymdpromenad. Han klev ut genom utgångsluckan och stod i drygt 40 minuter på Spiders utgångsplattform ("verandan") medan Scott stod upp och observerade från luckan på Gumdrop. När Scotts kamera tillfälligt gick sönder fick plötsligt Schweickart lyxen av att i fem minuter bara stå och titta på Jorden som passerade under honom.

Sedan var det dags att separera Spider (med McDivitt och Schweickart ombord) från Gumdrop, ta sig bort och sedan separera retursteget och åter docka. Det hela förlöpte enligt plan och Apollo var därmed redo för sina kommande månfärder.

De återstående dagarna tillbringades i omloppsbana med att testa kommandomodulen och att fotografera Jorden. Den 13 mars var man tillbaka på Jorden igen. McDivitt flög aldrig igen utan blev programchef för de kommande månfärderna. Scott skulle åka tillbaka och landa på månen med Apollo 15. Schweickart flög inte igen då han kom ur besättningsrotationen genom att bli en sorts försökskanin för att utröna vad som orsakade rymdsjuka, det som sedermera visat sig vara en period av att anpassa sig till rymdens tyngdlöshet. Samtliga lever än i dag.

Apollo 9 är tyvärr en lite bortglömd del av månprogrammet, men var oerhört viktig för att veta att alla komponenter skulle fungera som tänkt. Två månader senare skulle det sista testet ske med Apollo 10 runt månen innan det blev skarpt läge med Apollo 11 i juli.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Tidigare artiklar i serien om Apolloprojektet:

Branden som kunde ha stoppat månfärderna (27/1 2018)

Den kraftigaste raket som någonsin byggts (4/4 2018)

En nästan perfekt testflygning med Apollo 7 (20/10 2018)

Astronauterna som räddade 1968 (24/12 2018)