Informationskrigföringens tidevarv

Ledare
PUBLICERAD:

I en tid då desinformation och politiska lögner blir en alltmer vanlig del av vardagen är det viktigt att vi förmår genomskåda propaganda, falska nyheter och andra verktyg om används i den så kallade informationskrigföringen.

Politiker med felaktiga siffror, nyheter med vinklade uppgifter, eller regimer med falsk information. Det finns många områden där man gör gott i att ifrågasätta vad som hävdas.
Foto: Anders Wiklund/TT

Källkritik är inte bara något som rör de vetenskapligt eller filosofiskt intresserade. Det handlar inte om att klyva hårstrån, kunskapsteoretiskt finlir. Nej, så som världen i dag ser ut och fungerar så är källkritik snarast att betrakta som en närmast livsnödvändig förmåga i stil med att kunna räkna eller läsa. Den behövs för att vi skall kunna orientera oss i nyhetslandskapet, i de politiska debatterna och i de geopolitiska bråken på internationell skala.

Kritiskt tänkande är inte något nytt i mänsklighetens historia. Att rationellt granska argument och källor för påståenden har tänkare, filosofer och teologer gjort i årtusenden. Såväl grekiska filosofer som medeltida skolastiker ägnade sig åt det rationella tänkandets ädla konst, och även inom den medeltida muslimska världen finner man exempel på en viss källkritik där de lärda med hjälp av källkritiskt tänkande försökte gradera vilka traditioner om profeten Muhammed som var tillförlitliga eller ej.

Men källkritiken som definierad vetenskaplig metod kan sägas ha fått sin definitiva formulering först på 1800-talet, efter upplysningen, då den moderna historievetenskapen växte fram i Europa.

Källkritiken har dock fått en förnyad aktualitet i vår tid. Den har visat sig behövlig inte endast inom de vetenskapliga eller lärda disciplinerna, utan har funktioner även i vanliga människors vardagsliv – och då handlar det inte bara om förmågan att genomskåda gammal ryktesspridning.

Tack vare inte minst internet har information, rykten, spekulationer, propaganda, lögner och desinformation kommit att spela en alltmer större roll i hela världens politiska klimat. Detta tycks dessutom bara öka för var år som går. En del individer, organisationer och stater ser även till att utnyttja det för att främja sina egna agendor.

Ett av de absolut främsta exemplen torde vara Ryssland. Den ryska regimen har inte dragit sig för att medvetet via media eller politiska företrädare – inklusive president Vladimir Putin själv – sprida felaktig information. Ett ökänt exempel är påståendet av de "gröna små männen" som bidrog till annekteringen av Krim inte skulle ha varit ryska soldater, utan något slags lokalt spontanorganiserat hemvärn. Putin själv erkände ju också senare att det hela var en medveten lögn, ämnad att främja ryska intressen.

Det visar att vi i väst, vare sig högt uppsatta regeringsföreträdare eller vanliga medborgare, inte får vara naiva när det kommer till den information som kommer oss till mötes med ursprung i Ryssland.

En viktig lärdom i sammanhanget är att ryssarna inte nödvändigtvis alltid är ute efter att luras. En del desinformation som sprids är av sådan galen natur att ingen vettig person kan tro på det, nästan i nivå med konspirationsteorier och liknande. Putin och anhang förväntar sig inte heller att man ska tro på allt de säger. Poängen är inte att sälja in en alternativ sanning – syftet är snarare att sprida så många motstridiga uppgifter att västerlänningar helt enkelt blir förvirrade och inte vet vad de skall tro, och därmed inte heller vet hur de skall reagera. "Vad är sanning?", som en viss Pontius Pilatus utryckte det för tvåtusen år sedan.

Att som medborgare begagna sig av de klassiska källkritiska frågeställningarna är alltså av stor betydelse. Såväl inrikespolitiskt som säkerhetspolitiskt. Att träna sig i detta är alltså av stor nytta. Kanske kunde det vara en god idé att det också får en större plats även i delar av skolundervisningen.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.