Påståendet om att Israel skulle förhindra fredsprocesser i Gaza och på Västbanken genom dess bosättningar är i sammanhanget helt felaktig och blir i relation till den ökade raketbeskjutningen ett nästan löjeväckande påstående, skriver Patrick Benabou och Amos Friedman.
Israel har sedan dess bildande fått utstå flertalet krigsangrepp och oräkneliga terrorattentat. Israels rätt till existens är ständigt ifrågasatt och FN har lagt fler resolutioner mot den riktiga och enda demokrati i Mellanöstern, än mot diktaturen i Syrien. Nu är det tid för en förändrad och sundare syn på den snart hundraåriga konflikten.
Förutsättningarna för en hållbar tvåstatslösning förutsätter att båda parter besitter ett gemensamt beslutsunderlag. Från palestinskt håll har viljan om förhandling sjunkit sedan Osloavtalet författades. Det är allvarligt. Under Israels korta existens, har man presenterat sex fredsförslag. Samtliga har i slutändan förkastats av de Palestinska makthavarna. Det påvisar en ovilja att lära av historien och att acceptera en fredsförhandling. Istället fortsätter president Mahmoud Abbas och Hamas-ledaren Yahya Sinwar att sprida antisemitisk propaganda, uppmana till terrorism och tysta oliktänkande.
Påståendet om att Israel skulle förhindra fredsprocesser i Gaza och på Västbanken genom dess bosättningar är i sammanhanget helt felaktig och blir i relation till den ökade raketbeskjutningen ett nästan löjeväckande påstående. När den israeliska administrationen 2005 kallade tillbaka 8500 israeliska medborgare från Gazaremsan och stängde alla 21 bosättningar var det i tron om att våldet skulle upphöra. Dessvärre fick detta motsatt effekt.
Raketbeskjutningen från Gaza har ökat kraftigt under senare tid; Under bara ett dygn avfyrades över 400 raketer från palestinska bostadsområden, moskéer, skolor och sjukhus mot civila mål i Israel. Detta borde varit ett uppvaknande för både FN och Margot Wallström, men istället fortsätter det motsägelsefulla och bakåtsträvande politiska spelet om vem som kan motsäga och visa mest förakt mot Israel. Detta destabiliserar och hämmar fredsprocesserna ytterligare i regionen.
Konflikten grundas dock inte endast i krig om landytor, utan även om värderingar. Inskränkandet av mänskliga rättigheter och bristen på demokrati som är så tydlig i de Palestinska områdena finner man också i länder som Saudiarabien och Iran. På Västbanken existerar knappt press- och yttrandefrihet och i Gaza undanröjs och tystas oppositionella motståndare eller civila av makthavare. Värderingar är således en viktig utgånspunkt när vi talar om denna konflikt. Länder med liknande värderingar bör stödja varandra och måste stå starka tillsammans. Värderingsmässigt står Sverige och Israel mycket närmre varandra än vad Sverige och Palestina gör. När istället Israel döper gator efter nobelpristagare döps gator i Palestina efter terrorister. När Israel reser Prideflaggan under årliga Prideparader mördas homosexuella i Gaza.
Att denna konflikt ska lösas med en snabb process är ett önsketänkade, men den måste få hjälp att ta sig framåt. Den svenska regeringen och Margot Wallström har varit katastrofala i att bereda en väg framåt till fred. Sverige blev 2014 det andra ”västerländska” landet att erkänna Palestina som en suverän stat. Tanken med de miljontals kronor som betalats ut till bistånd har varit god, men effekten katastrofal då det även har använts till att finansiera terroristverksamhet. Att nu bistånden stryps är ett välkommet första steg.
Ska våldet kunna lämna väg för fred i regionen måste även Sverige främja en fredlig lösning och inte bara försöka vinna enkla politiskt korrekta poänger på hemmaplan genom det ständiga ensidiga fördömandet av en demokratisk stat i självförsvar mot terrorism.
Patrick Benabou
Distriktsordförande
MUF Värmland
Amos Friedman
Distriktsstyrelseledamot
MUF Värmland