• idag
    14 juli
    14°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.8 mm
  • onsdag
    15 juli
    18°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      2.1 mm
  • torsdag
    16 juli
    23°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    17 juli
    23°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    18 juli
    22°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Uppfriskande EBT-feminism

Ledare
PUBLICERAD:
På familjernas sida. Ser vi nu en ny, liberalkonservativ feminism födas?
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
Den som har varit med ett tag minns kanske att Ebba Busch Thor redan under sin tid i KDU förespråkade en mer jordnära jämlikhetspolitik. "Kvinnor kan – utan kvotering" som de uttryckte det i en kampanj. Under sina år som partiledare har hon fortsatt att verka i denna anda. Hennes uttalande häromdagen om behovet av en ny feminism är i linje med det, och ingen plötslig förändring som vissa alarmistiskt framställer det som.

Betraktad ur ett historiskt perspektiv brukar det ofta sägas att feminismen – detta högsta oklara och mycket omstridda begrepp – har kommit i olika vågor. Först det som inte helt förvånande kallas för den första vågens feminism. Kvinnosakskvinnorna och suffragetterna, som den vittbereste Fredrika Bemer. Inspirerade av den judisk-kristna moralen och dess syn på könen som jämlika hävdade de följaktligen att kvinnor borde ha samma rättigheter som män i samhället. En liberal feminism, som strävade efter friheter som rösträtt.

En sådan feminism – om man nu ens verkligen behöver kalla det feminism; det skulle lika gärna rätt och slätt kunna kallas humanism – ställer sig nog de flesta västerlänningar bakom. Frihet och lika värde, helt enkelt.

Sedan kom den andra vågens feminister, i samband med det radikala 60-talet. I likhet med många andra aktivister och opinionsbildare på den tiden insöp man socialistiska idéer och fokuserade snarare på sådant som abortfrågor eller preventivmedel i stället för klassiska frihetsfrågor, och giftes med den socialistiska idén om kamp. Fast här gällde det kamp mellan könen, i stället för (eller, som komplement till) kampen mellan klasserna. Den socialistiska feminismen var född. Tänk Gudrun Schyman. Betydligt mer kontroversiell bland skilda lager av befolkningen, inte minst på grund av att hela den här stridsretoriken ärligt talat är ganska obehaglig.

Nu lever vi mitt uppe i den tredje vågens feminism, som härjat i Europa och USA under många år redan. I Sverige representeras den väl främst av Feministiskt initiativ. Om den socialistiska feminismen var kontroversiell är frågan vad man skall säga om denna den tredje vågen. Framförallt verkar många helt enkelt bara trötta på den. Detta är den förvridna ideologi som ser patriarkatets lömska strukturer var man än rör sig, som producerar genuskritiska analyser av trumpeter, ubåtar och tågstationer, och som gång efter gång med statens tvingande medel vill styra och ställa över hur människor skall leva sina liv.

Att feminismen kunde gå från att förespråka liberalism och frihet till att göra vad man kan för att i socialistisk anda bestämma över individers och familjers interna angelägenheter är, när man tänker efter, rätt bisarrt.

Men kanske ser vi nu en ny, liberalkonservativ feminism födas? I dagarna synes det nästan som om feminister i alla landskap har förenat sig i ilska över en debattartikel av Kristdemokraternas partiledare, Ebba Busch Thor.

I sin artikel i Aftonbladet (8/3) menar hon att feminismen alltmer har kommit att handla om sådant som de flesta väljare faktiskt inte betraktar som verkliga problem: "De flesta anser att jämställdhet är bra, viktigt och nödvändigt, men att debatten måste handla om de verkliga problemen. [De vill själva] bestämma över föräldraledighet, VAB-dagar eller vad barnen får för leksaker. Medan tv-soffornas återkommande feminister diskuterar könsstereotypa Lego-figurer eller menskonst i Stockholms tunnelbana, väntar en lång rad verkliga frågor på att hanteras."

Därefter kommer reaktionerna. I ett svar skriver till exempel ordföranden för S-kvinnor, Carina Ohlsson, att Busch Thor bara "sår splittring".

I själva verket är det tvärtom. Den radikala feminismen som genomsyrad av socialistiskt genustänk klåfingrigt vill lägga sig i den stora majoriteten människors liv – det är den som sår splittring.

Att någon är villig att lyssna på alla dessa människor ute i landet och föra deras talan är bara uppfriskande.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.