Bara de senaste få åren har religionen gjort en comeback i Sverige, inte minst i media och offentligheten. Skillnaden jämfört med bara tio år sedan är påtaglig.
I Expressen skriver teologen Joel Halldorf återkommande på temat "Guds återkomst" och en veritabel uppsjö av skribenter tar upp samhällsfrågor där religionen på olika sätt är en viktig aspekt. Ledarskribenter, kulturskribenter, debattörer, författare och politiker – religionen har blivit relevant för dem alla.
Huruvida genomsnittlig svensk har blivit mer eller mindre religiös tvistar däremot de lärde om, även om det har gjorts studier som visar att endast cirka 14 procent kallar sig för ateister.
En majoritet är ännu medlemmar i Svenska kyrkan, och alla är vi präglade av kristendomens moraliska och kulturella arv. Fortfarande går cirka fem procent i gudstjänst regelbundet, vilket är samma siffra som 1927. Att Sverige skulle vara det mest sekulariserade landet i världen kan alltså sägas vara något av en myt.
Vi är nu mitt upp i ett skede där detta är på väg att förändras ytterligare. I och med invandringen till Sverige har i princip alla religioner fått sig ett uppsving. Det gäller dels mindre religioner som buddhismen, men i synnerhet islam – vilket lett till de omdiskuterade frågorna om böneutrop, konfessionella friskolor, och slöjor som blommat upp på sistone. Sådana debatter kommer vi att få se mer av.
Men även kristendomen har i allra högsta grad påverkats av invandringen. Frikyrkorna består numera inte bara av de klassiska med rötter i 1800-talets folkväckelser. Även självständiga frikyrkor med ursprung i Afrika, Sydamerika och Kina har etablerat sig och spelar en viktig roll, även för vissa infödda svenskar.
Även om Svenska kyrkan fortfarande onekligen är det största samfundet så är numera både katolska och ortodoxa kyrkan numerärt starka och beräknas enligt vissa uppskattningar ha 150 000 respektive uppemot 400 000 anhängare vardera.
Sådana tillskott kommer få effekter. Dels kommer detta säkerligen i allmänhet vitalisera religionernas rent andliga verksamhet i Sverige, men det kan också möjligen öppna upp för ett allt starkare deltagande av de religiösa samfunden i civilsamhället. Tänk skolor, sjukvård, äldreboenden och så vidare. Här finns resurser som samhället borde ta vara på, och inte rygga tillbaka för.
Vilken mer långsiktig effekt det hela kommer få på folks värderingar, och därmed politiken, återstår dock att se.
Men man gör också väl i att ta de utmaningar detta innebär på allvar. Och sådana finns det flera av. Vi har fått känna av de mest hårresande sådana när det gäller hedersmord, kvinnoförtryck, terrorresenärer och liknande – även om sådant inte ger anledning att dra alla religionstolkningar över en kam.
Inom flera så kallade invandrarsamfund finns också de som inte vuxit upp med en förståelse för vad vi i Europa brukar kalla för separationen mellan kyrka eller stat. Kanske borde man hellre, numera, kalla det för separationen mellan samfund och stat. En viktig del i integrationsprocessen borde alltså vara att hitta vägar för att odla denna förståelse.
Sveriges väg till religionsfrihet var lång, och tog flera sekel. Till skillnad från vad många föreställer sig handlade den kampen inte bara om att staten eller "folket" ville bli fria från kyrklig kontroll – det handlade minst lika mycket om kyrkornas frihet från statlig styrning.
Därav kommer det som katoliker kallar för läran om de två svärden och de ortodoxa istället benämner de två sfärerna. Vi svenskar, präglade av lutherdomen, är snarare vana vid termen "de två regementena." Olika sätt att formulera det vi i dag skulle kalla för separation mellan kyrka och stat. Det är alltså ett koncept som är djupt rotat i den europeiska kulturen.
Religionsfriheten är av godo, både för staten och för religionerna. Ett samfund skall inte kontrollera staten, och staten skall inte styra över religionerna. Om den principen hålls vid liv så har religionens återkomst i Sverige en enorm potential att bidra till det vidare samhällsbygget.