Northugs memoarer missar en liten detalj...

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Krönikören Anrell tycker att Petter Northugs memoarer är en helt okej bok, men norrmannen utelämnar en del bitar...
Foto: Terje Pedersen/TT
Vad tycker vi egentligen om männens skid-VM så här långt?

Är det kul?

Är det lika trist som att se Johannes Høsflot Kläbos segerdreggel stelna?

Hur mycket saknar vi Northug?

Mycket, tror jag. Är det inte i själva verket det som mycket av det här handlar om? Utan Northug är hela skidsporten som mellanmjölk. Som utspädd hushållsost. Som alkoholfri whiskey.

Jag roar mig med att läsa hans memoarer ”Min historia” som kom i höstas.

Det skulle jag kanske inte ha gjort.

Den visar den gamla verkligheten där en hel skidpublik kunde ägna sig i timtals åt att stirra på 50 män i mjölkvit dimma som åkte fem mil för att sen se Northug åka förbi alla på upploppet medan miljoner tittare hoppades att han för en gångs skull skulle misslyckas med just det.

Men det gjorde han ju inte.

Vi hade en sport som bara levde på att alla ville se en stöddig norrman förlora.

Det var ljuvligt.

Jag var sportkrönikör under de här åren. Det var ännu ljuvligare. Varje krönika skrev sig själv. Varje presskonferens handlade om att Northug skulle kommentera vad jag skrivit. Jag njöt i fulla drag av uppmärksamheten och skämdes i betydligt mindre drag över att jag nästan alltid spådde fel.

”Nollthug” var mitt mest uppmärksammade tips. Det var inför VM i Holmenkollen, Oslo, 2011.

– Ja, han Anrell var ju inte synsk i alla fall, konstaterade en oförskämt nöjd Northug efter ännu ett av hans tre guld.

– Nej, jag var ju inte det, muttrade jag i bänkraden, medan alla förtjusta norrmäns ögon vändes mot mig. Jag var ju den som skidvärlden näst mest önskade skulle misslyckas – efter Northug. Sveriges gladaste feltippare. Den stöddige värmlänningen mot den stöddige trøndern.

I memoarboken förklarar Northug hur mycket VM i Oslo betydde för honom. Typ allt. Det var ju som att vara bäst på religion i Jerusalem eller Mekka. Bäst på Selma i Sunne. Bästa pomologen i paradiset. Bäst på obegriplig fransk litteratur i Svenska akademien.

Northug ville verkligen vinna allt i VM 2011.

Med bara några få bisatser nämnder han att Marcus Hellner började med att vinna sprinten – före Northug.

Med knappt ens en enda liten sketen bisats nämner han den närmast totala dramatiken under tremilen/dubbeljakt tre dar senare när Marcus Hellner reste sig ur den totala förödelsen i den klassiska delen när han på katastrofala skidor fick slita hjärtat och mjölksyran ur kroppen för att inte bli fullständigt avhängd. Och inte med någon större ödmjukhet och medkänsla nämner han ens att Hellner åt upp den usla positionen och på slutet i ”Hellnerbacken” gick upp bredvid Northug och hotade. Och han nämner inte att han tvingades erkänna efteråt, av norska journalister, att han faktiskt blev fullständigt ångestfyllt skräckslagen när han såg vem det var som kom där. Arvfienden. Svenskjäveln. Fucking jävla kukhellner. Nollthug darrade.

Men han räddades den gången av sin förmåga att tränga in i det svarta ingenmansland där han inte ens visste att han åkte skidor längre, men på gränsen till medvetslöshet ändå klarade av att åka först över mållinjen.

Det var stort. Det är bara att erkänna. Northug var störst. Northug var roligaste. Northug var bäst. Och allra bäst var han när han förlorade.

Boken är helt ok, den också. Som en bronsmedalj. Inte bättre. Men ok. Tyvärr ägnar Petter för mycket tid åt att framställa sig som en helyllekille som vann bara för att han tränade mer än de andra. Det tror jag inte på. Han vann för att han var smartast och hatade mer att förlora än alla andra.

Han ger för lite cred till Hellner som gjorde sitt för att den här storhetsperioden inom skidsporten blev så total.

Det misstaget har vi alla gjort. Hellner var briljant. Utan Hellner ingen Northug. Hade Hellner haft bra skidor där på dubbeljakten hade inte Northug haft en chans. Det är min fasta övertygelse. Och då kanske Northug blivit den där Nollthug som somliga av oss trodde.

Så det så.

Men läs boken. Det är den värd. Men hoppa över de pinsamma delarna om hans ungdomskärlek Rachel (för övrigt obehagligt lik Frida Karlsson) som han skrivit obegripligt mycket om, med tanke på att det sen tog slut. Men jag antar att det där beskrivningarna av kärleken till den blonda hemmaflickan i flätor ska få läsarna att glömma både porrtjejer och andra fyllesteg han gjorde sig skyldig till de här goda åren.

Å andra sidan berättar han ogenerat och en smula förtjust om hur bisarrt livet blev när han var som störst; han kunde knappt visa sig ute utan att någon kvinna kom fram och försökte släpa med honom hem till sängen och om han sa nej så erbjöd hon oftast som alltid att hon skulle ta med en väninna så han fick mysa med två kvinnor.

Usch och fy, tänkte Petter. Typ.

Sannolikt tänkte han väl på Rachel i sina flätor…

Veckans musik

En gång skulle jag intervjua Magnus Lindberg men ville ställa in för vård av sjukt barn. Då sa han att han kunde komma hem till mig och göra intervjun där. Vid köksbordet skötte han mina barn medan jag skötte frågorna. Han var rasande trevlig, minns jag. I veckan dog han. Förra årets comebackalbum Magnus Lindbergs Skörd var strålande.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.