En president i Hanoi

Ledare
PUBLICERAD:
Trump bör inte lita på den blodbesudlade Kim Jong-un, oavsett hur mycket han ler för kameran.
Foto: Evan Vucci
Mycket kan sägas om den minst sagt omstridde amerikanske presidenten Donald Trump. Men en sak måste man ändå ge honom, oavsett hur man i övrigt utvärderar hans presidentverk: Han har olikt någon annan amerikansk president efter Koreakriget fått saker att röra på sig på Koreahalvön.

Trumps möte med den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-un i somras var historisk: det var den första gången en amerikansk president träffade en ledare för det bisarra och brutala "eremitkungariket", kommunismens Nordkorea.

De konkreta framgångarna och resultaten av det mötet kan väl i och för sig diskuteras. Om det till slut blir fred mellan Nord- och Sydkorea får väl tiden utvisa, men det faktum att de två delarna av Korea ens diskuterar detta är ett framsteg, som till och med lett till att ledarna för de två staterna korsat gränsen in i varandras territorier. Måhända är detta endast symboliska framsteg, men betydelsen av symboler skall inte förminskas.

Bara att mötet mellan Trump och Kim Jong-un över huvud taget kunde hållas var ett diplomatiskt framsteg. Det hela visar prov på något man i allmänhet nog bör betänka när det gäller Donald Trumps politiska strategi. Såväl under sin presidentvalskampanj som under sin tid som president drog och drar han sig inte för att göra hårresande uttalanden och att begagna sig av närmast agitatorisk retorik. Det är djupt ovärdigt, men uppenbarligen ofta framgångsrikt:

Dels lyckas han vinna väljare bland samhällets marginaliserade, varefter han i sitt egentliga politiska verk kan driva betydligt moderatare politik – och därmed vinna stöd från medelklassen, samtidigt som han behåller dem han tidigare vunnit för sin sak. Det var det första. Det andra är att Trumps buffliga retorik på den internationella arenan tycks tränga igenom bruset och faktiskt nå fram till dem som annars aldrig bryr sig ett dyft om vad företrädare för västerländska demokratier tycker. Hade mötet mellan en amerikansk president och Nordkoreas ledning varit möjligt utan Trumps hotfulla tongångar mot Nordkorea och hans humoristiska tal om diktatorn som "rocket man"?

Hur det än är med den saken så träffas åtminstone de två potentaterna nu åter. I går inleddes Trumps och Kim Jong-uns möte som fortsätter i dag i Hanoi i Vietnam, en plats som också kommer med symbolisk laddning. Hanoi var och är fortfarande huvudstad i den kommunistiska stat med vilken USA låg i krig under 60- och 70-talen.

Att Trump faktiskt kan nå framgång med sin Koreastrategi bör inte förhastat uteslutas. Möjligen kan en jämförelse göras med Richard Nixons oväntade möte med Kinas ledning på 70-talet, som kom att spela en viktig roll för de förändrade relationer mellan USA och Kina som var betydelsefullt för Kinas kommande ekonomiska liberaliseringar, vars frukter vi ser fortfarande i dag.

Om det hela till slut leder till koreansk fred och ett stopp för Nordkoreas kärnvapenprogram återstår dock att se. Men som 80- och 90-talens utveckling visade i Östeuropa så kan de mest makalösa politiska utvecklingar ske när omständigheterna är de rätta och den politiska viljan finns. Även president Ronald Reagan, som spelade en monumentalt viktigt roll för kommunismens sammanbrott, hånades vitt och brett på sin tid, inte helt olikt Trump – inga jämförelser i övrigt.

Men det är så klart lätt att drömma. Det hela kan också bara vara, som många sagt, ett spel för gallerierna: Kim-Jong Un får en chans att glänsa och Trump kan påstå sig vara en som inte bara snackar utan också försöker få något gjort.

Även om man får hoppas på det bästa så gör man gott i att betänka att nordkoreanska ledare har ingjutit falska förhoppningar i omvärlden förr. Trump bör inte lita på den blodbesudlade Kim Jong-un, oavsett hur mycket han ler för kameran.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.