Plocka inte russinen ur assistanskakan

Signerat
PUBLICERAD:
Det är varken lätt eller roligt att begränsa en assistans som människor vant sig vid, men hjälpen behöver koncentreras till de mest grundläggande behoven, skriver Agnes Karnatz.
Foto: Naina Helen Jåma/TT
Det är varken lätt eller roligt att begränsa en assistans som människor vant sig vid, men hjälpen behöver koncentreras till de mest grundläggande behoven, skriver Agnes Karnatz.

Sondmatning och hjälp med andning ska återigen ge rätt till personlig assistans enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Det har regeringen nu föreslagit, efter att riksdagen i ett tillkännagivande i december uppmanat den att skyndsamt göra så. Samsynen i frågan är stor bland riksdagspartierna, och allt pekar därför mot att förslaget blir verklighet och börjar gälla 1 juli.

Att sondmatning och hjälp med andning ska ge rätt till assistans är i sig positivt. Ett 50-tal barn ser nu ut att få en enklare tillvaro och välbehövlig hjälp med verkligt grundläggande behov. Problemet med att denna positiva och av många efterlängtade reform införs nu är att det samtidigt råder ett skriande behov av en omfattande LSS-reform som begränsar och om möjligt minskar de skenande kostnaderna för den personliga assistansen.

Utredningen som i januari presenterade ett reformförslag för att kostnaderna inte skulle öka kritiserades vitt och brett. Ett av få uppskattade förslag i den var dock just att sondmatning ska kunna ge rätt till personlig assistans. Att regeringen, på riksdagens uppmaning, lägger fram det uppskattade förslaget före den jobbiga men välbehövliga reformen som ska begränsa kostnaderna är att plocka russinen ur kakan. Det hade varit bättre att först införa en tillfällig assistansgaranti för sondmatning och andningshjälp för att sedan låta den bli permanent i samband med en heltäckande reform.

Detta riskerar nu i stället att försena och kanske även hindra kostnadsbegränsande åtgärder, eftersom regeringen börjar med att höja kostnaderna för assistansen ännu mer. Därmed blir det betydligt svårare att senare till exempel införa den schablon på 15 timmar i veckan för hjälp med andra personliga behov som utredningen föreslagit.

Det är varken lätt eller roligt att begränsa en assistans som människor vant sig vid, men hjälpen behöver koncentreras till de mest grundläggande behoven. För att det ska kunna ske utan att kostnaderna blir absurda måste framförallt bidragsfusk motverkas, men även assistans vid fritidsaktiviteter hållas på en rimlig nivå.

Att funktionshindrade som behöver hjälp i sin vardag ska få det är en självklarhet, men vi måste samtidigt inse att det offentliga varken kan eller bör försöka eliminera alla naturliga hinder. Hjälpen ska finnas, men vi måste bestämma oss för var gränsen för övriga samhällets kostnader och anpassning för en liten del av befolkningen ska gå. Här kan det vara nyttigt att se assistansen i ett vidare perspektiv och jämföra med andra likartade insatser, såsom hemtjänst.

Att det politiska stödet för assistans vid sondmatning och andningshjälp är brett samtidigt som motståndet mot föreslagna kostnadsminskningar är stort talar sitt tydliga språk. Den nu föreslagna lagändringen kunde ha underlättat införandet av mindre populära, men likafullt nödvändiga, åtgärder om den hade ingått i ett paket. Men nu är risken ännu större att den välbehövliga LSS-reformen aldrig blir av.

Agnes Karnatz

SNB

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.