Återförenades med sönerna – efter 14 år

Etienne Havugimana bär på en ofattbart stark, tragisk och gripande historia. Han är född i Rwanda och flydde undan folkmordet 1994. Efter närmare två decennier på flykt fick Etienne uppehållstillstånd i Sverige 2012. Året efter anslöt hustrun Domitille, men parets tre barn är kvar i Kamerun respektive Kongo. Över årsskiftet träffade Etienne två av sina barn för första gången på 14 år.

Folkmordet i Rwanda våren och sommaren 1994 är ett av närhistoriens värsta och mest skoningslösa brott mot mänskligheten. Mer än 800 000 människor mördades, och långt fler skadades, lemlästades, traumatiserades och förlorade nära och kära i hutunationalistiska milisgruppers brutala våld.

Inte alla hade möjlighet att fly, eller tur att ta sig ut ur landet oskadda, men pastorn Etienne och hans familj lyckades komma utanför Rwandas gränser. Familjen bestående av Etienne, hustrun Domitille, dottern Umuhire Jabezi och sonen Héroique Munezero, utökades under flykten. Bland folkmordets offer, i en hög av döda kroppar, fanns en liten levande. Den lilla pojken blev Etiennes och Domitilles adoptivson och gavs namnet Elysée Migabo.

– Det var fruktansvärt, det går inte att sätta ord på, säger Etienne.

Första instansen på flykten blev grannlandet i väst, Kongo. Där lämnades adoptivsonen Elysée hos Röda korsets utsända i staden Bukavu.

– Vi fick lämna vår identitet och sa att vi hämtar honom om vi överlever. Det var osäkert men jag sa “vi skulle vilja ha pojken”, berättar Etienne.

“Det var katastrof, han var bara ben”

Vidare fortsatte småbarnsfamiljen i kanot över Tanzaniasjön och nådde genom Tanzania Kenyas huvudstad Nairobi. Där började Etienne studera teologi vid universitetet och så fort de hade möjlighet kontaktade de Röda korset för att få tillbaka sitt barn. Men adoptionsprocessen drog ut på tiden och omständigheterna gjorde att de höll på att missa varandra. Hösten 1995 skickades Elysée, som då var i treårsåldern, till Nairobi. Men då hade familjen Havugimana lämnat Kenya för Kamerun. Etienne hade meddelat detta i ett brev till Röda korset, men det hade inte nått fram i tid.

– Vi hade inte mycket pengar. Vi ansökte om stöd från Baptistkyrkan i Berlin och de skickade pengar till flygbiljetten. 1996 skickades han till oss i Kamerun. Det var katastrof, han var bara ben, minns Etienne.

När familjen var samlad kunde de sluta oroa sig för Elysée och försöka etablera sig i Kamerun. Tanken var att återvända till Rwanda när läget i landet stabiliserats.

– Det fanns ett stort behov av att utbilda nya präster efter 1994. Det var katastrof efter katastrof och många präster dog.

Skrev sanningen om prästernas skuld

Familjen blev trots detta kvar i Kamerun under Etiennes studietid. Han läste språk och teologi och tog en masterexamen. När han skulle doktorera år 2004 lämnade han Afrika för Paris. Där skulle han vara i ett år eller två, innan planen att återvända till hemlandet tillsammans med familjen skulle förverkligas.

– Jag kunde inte drömma om att stanna i Europa. Min vilja var ju att återvända till Rwanda och jobba som pastor och hjälpa till. Men det hände något när jag var i Paris.

Det som hände var att Etienne skrev och publicerade en vetenskaplig artikel om prästernas inblandning i folkmordet. Ett känt fall är den katolska prästen Athanase Seromba, som 2006 dömdes för att ha initierat massakern av 2000 tutsier som sökte skydd i Serombas kyrka under folkmordet. Att Etienne uppmärksammade prästernas skuld i det brutala våldet blev inte populärt i hemlandet.

– Jag berättade sanningen om att många pastorer gjorde mycket fel.

Pastor Etienne Havugimana blev efterlyst och jagad för sin artikel. Han var själv i Paris, men orolig för familjens säkerhet.

– De skickade spioner till Kamerun. När säkerhetspolisen i Kamerun fick veta att jag var jagad sa de att jag inte fick återvända, att jag skulle bli dödad då. Jag ville hem till min familj så jag åkte tillbaka ändå. När jag landade kom säkerhetspolisen till flygplatsen och stoppade mig från att komma in i landet.

Kom till Sverige av en slump

Detta är historien om hur Etienne kom till Sverige. Från flygplatsen i Kamerun sattes han på första bästa plan, vilket många timmar senare landade på Arlanda i Stockholm. Året var 2005. Etienne hade aldrig varit i Sverige och hade inga planer på att bosätta sig här. Utan visum greps han av svensk polis och förhördes. När han berättade den osannolika sanningen var det ingen som trodde på honom.

– Jag kom till Migrationsverket och skulle ansöka om asyl. Jag visste inte var jag var, hade ingen adress. Jag hade flyktingstatus i Kamerun men ingen trodde på mig. De trodde att jag var en av dem som hade mördat i Rwanda.

I början av 2007 fick folkmordsöverlevaren Etienne avslag på sin asylansökan och utvisades till hemlandet Rwanda. Där var han efterlyst och under dödshot. Han hade ingen familj kvar i landet. De 22 syskonen mördades 1994 och Domitille och barnen befann sig i Kamerun, hundratals mil från Rwanda. Att återvända till Rwanda var inte ett alternativ. Vid den här tidpunkten bodde Etienne på ett flyktingboende i Filipstad.

– Jag skulle utvisas den 30 mars 2007. Flygbiljetten var betald, Rwanda hade skickat mitt pass och gränspolisen i Karlstad bad om min underskrift. Jag sa “aldrig. Ni har gjort fel och jag kommer inte att skriva under”, berättar han.

Etienne Havugimana gick under jord. Han skulle komma att leva gömd, som illegal flykting, i fem år.

– Jag gömde mig i en sommarstuga i Nybble, utan vatten, utan värme, ibland utan mat i flera dagar. Jag hade ingenting. Situationen var jättesvår och jag hade ingen kontakt med min familj.

Stred för sin rätt att existera

Under tiden Etienne gömde sig skrev han till EU-domstolen i Strasbourg. Med vägledning av EU-domstolen och hjälp av sin advokat lyckades Etienne få igenom en omprövning av sin utvisning i slutet av 2011.

– Då kunde jag ringa familjen. Det tog nästan ett halvår, men i april 2012 fick jag uppehållstillstånd.

När uppehållstillståndet var på plats flyttade Etienne till Kristinehamn och började arbeta som språklärare. Året efter anslöt sig hustrun Domitille. Men lättnaden och lyckan blev kortvarig. När Domitille åkte till Sverige tog sig de tre nu vuxna barnen till Kongo, där det finns en svensk ambassad. Där var tanken att de skulle få hjälp att komma till Sverige.

– Vi ansökte om familjeåterförening för våra barn. De sa nej, eftersom att barnen är över 18 år. När jag lämnade dem var de i mellanstadieåldern, säger Etienne.

När Domitille insåg att barnen inte skulle kunna komma efter henne till Sverige blev det ett svårt trauma för henne.

– Hon grät och grät, varje natt.

Den psykiska stressen och längtan efter barnen tog hårt även på Etienne.

– Jag fick en stroke på grund av posttraumatisk stress. Läkaren intygade det och vi visade det för Migrationsverket men de nekade ändå.

“Jag tänkte att jag kanske kommer att dö utan att få träffa mina barn igen”

Umuhire, Héroique och Elysée har varit flyktingar i hela sina liv. Idag lever de två sönerna i Kongo, medan dottern Umuhire har lyckats ta sig tillbaka till uppväxtlandet Kamerun där hon fått tillfälligt uppehållstillstånd och håller på att utbilda sig till läkare. Hennes livssituation är inte helt trygg, men bättre än sina bröders, enligt Etienne.

– Barnen är statslösa. De lever på pengarna vi skickar till dem som precis räcker till att betala hyran och mat en gång om dagen, säger Etienne sorgset.

För fyra år sedan kom Etiennes och Domitilles första barnbarn. Adoptivsonen Elysée har träffat en tjej i Kongo och de fick en son som gavs namnet James. Två år senare föddes James lillasyster Domy. Barnbarnen fick Etienne att längta ännu mer efter att resa till barnen.

– Jag tänkte att jag kanske kommer att dö utan att få träffa mina barn igen, och utan att få träffa mina barnbarn, säger han.

Möttes åter efter 14 år

Ingemar Elf, präst i Svenska kyrkan i Kristinehamn, hjälpte Etienne med det ekonomiska och i december förra året packades resväskan för en månadslång vistelse hos sönerna i Kongo. Läget i landet var spänt inför det stundande presidentvalet, och Etienne är fortfarande efterlyst i flera centralafrikanska länder.

– Det var kaotiskt. Mina barn var rädda att det skulle bli krig, de visste inte var de skulle ta vägen om det hände. Domitille kunde inte följa med, ifall att vi skulle dö. Vi kunde knappt gå ut, mina barn bor ju där utan papper, berättar Etienne.

Trots det kaotiska läget runtom dem var mötet med barnen en glädjefylld stund för Etienne. När han lämnade sin familj för att doktorera i Paris 2004 hade han ingen aning om att det skulle dröja över 14 år innan han fick se sina barn igen.

– Det är jättesvårt att beskriva. Jag kramade dem i kanske en timme, jag vet inte hur länge. Jag tror att de andra som var på flygplatsen förstod, säger han.

Etienne stannade i Kongo i nästan en månad. Han hade sett hur barnen och barnbarnen levde på bilder de skickat över kommunikationsapparna Skype, Whatsapp och Viber, men väl på plats förstod han vidden av deras utsatthet.

– Att berätta om hur de lever är svårt. De äter en gång om dagen, kanske bönor, kanske ris, de äter det de har. Det som gör ondast i mig är mina barnbarn. Små barn som inte får mjölk. Det är en mycket svår situation, säger han.

Hopp och hopplöshet

Kampen för att få barnen till Sverige fortsätter, men hoppet om att Migrationsverket ska ge tillstånd för familjeåterförening är samtidigt nästintill obefintligt. Lagen säger att rätten till familjeåterförening för barn och föräldrar upphör när barnen fyllt 18 år.

– Jag har inga ord kvar att använda för att beskriva vår situation. Jag är så trött. Så många år av oro, vad ska vi göra utan våra barn? Att barnen får komma till Sverige är min enda önskan, det är det jag drömmer om. Deras mänskliga rättigheter är hotade, men vad ska man göra och vem ska man fråga? Kungen, statsministern?

Oron och saknaden är konstant närvarande i Etienne och Domitilles liv. De har kontakt med barnen över internet, men ibland går det ett par dagar utan kontakt, och då har de svårt att sova. De tänker på sin adoptivson, James och Domys far, som lider av trauma. De tänker på svärdottern Dololis, som är gravid med sitt och Elysées tredje barn. De tänker på dottern Umuhire, ensam och deprimerad i Kamerun, och på yngsta sonen Héroique, som nyligen drabbades av malaria.

– Om det fanns något mer jag kunde göra så skulle jag göra det men jag ser inte vad det skulle kunna vara. Vi kämpar bara för att kunna hjälpa dem med pengar, säger Etienne.

Barnen har förlorat sin flyktingstatus. De har inga papper, id-handlingar eller pass. Etienne och Domitille fortsätter att skicka pengar för barnens uppehälle varje månad, men de känner sig uppgivna.

– Vi kommer att leva med en sorg livet ut.