Vi har ingenting emot att genusforskningen behandlar makt och politik. Kritiken gäller givetvis att den utövar makt och politik, skriver Josefin Utas och Claes Andersson.
Svar till Ulf Mellström (NWT 18/2).
Det verkar som att Ulf Mellström, professor i genusvetenskap vid Karlstads universitet, har fått den politiska kritiken mot genusvetenskap ordentligt om bakfoten. Vi har ingenting emot att genusforskningen behandlar makt och politik. Kritiken gäller givetvis att den utövar makt och politik.
Sina politiska ambitioner försöker genusvetenskapen inte alls att mörka. I klartext från Nationella Sekretariatet för Genusforsknings webbplats: ”Genusvetenskapen har en viktig bakgrund i och kopplingar till feministisk aktivism. Till ämnets grunddrag hör ett vetenskapskritiskt förhållningssätt, liksom ett aktivt, medvetet och förändringsinriktat förhållande till makt och hierarkier och ett problematiserande av kategorin kön.”
Genusvetenskapen syftar till att förändra samhället i grunden: kulturellt, mellanmänskligt och hela vägen ned till hur vi tänker och talar. Genusforskningen ser detta som en styrka – vi ser det som ett problem.
Som experter, lärare, tjänstemän och aktivister driver genusvetenskapen helt enkelt en vänsterradikal identitetspolitisk agenda. Med universitetets oerhörda förtroendekapital i ryggen kan de i praktiken förklara seger i den ständigt pågående samhällsdebatten om begrepp som rättvisa, jämställdhet och statens roll – för att ersätta denna med uppfostran och utbildning i sina till vetenskap förklädda doktriner.
Den ”abstrakta lära” vi talar om är den kritiska maktteori som genusvetenskapen vilar på. Till skillnad från vad de flesta tänker på som vetenskapliga teorier så syftar det empiriska arbetet här inte alls till att testa och utveckla teorins grundläggande element. Teorin tillämpas som ett verktyg och allt förklaras och löses enligt samma mall. Att genusvetenskapen då undersöker verkliga och viktiga situationer – vilket vi givetvis är högst medvetna om – gör bara saken värre eftersom dessa därmed bara belyses från en enda teoretisk infallsvinkel.
I den mån det är fritt fram att ta andra infallsvinklar beror det på att genusvetare ännu inte har lyckats sätta helt stopp för det. Se till exempel uppropet i Tidskrift för Genusvetenskap för ”en feministisk forskningspolitik värd namnet” av Fredrik Bondestam (Nationella Sekretariatet för Genusforskning, ledamot i Sveriges Genusforskarförbund, samt jämställdhetskonsult). Kritisk maktteori föreslås vara obligatoriskt i all forskning och skall genomsyra all offentligfinansierad verksamhet. Och det går alldeles för långsamt anser Bondestam. Uppropet är för organisering och kamp! Klartext igen.
Låt oss använda Alexander Bard i de värmländska skogarna som ett kontrasterande exempel. Han springer inte runt där på skattebetalarnas bekostnad. Lärare tvingas inte att delta på hans föreläsningar och han har inte tillgång till ett par myndigheter för att sprida sina läror. Dessa påstås heller inte utgöra en kunskapsfront av världens i särklass mest betrodda institution (akademin). Mellström slipper alltså betala för det och är självklart fri att anse vad han behagar om det.
Genusvetenskapen tycker uppenbarligen att gränsen mellan akademi och politik bestäms ensidigt inifrån akademin. Detta är helt orimligt i en liberal demokrati. Makt måste balanseras och det finns gränser som måste respekteras från bägge håll. Genusvetenskapen är vänsterradikal politisk kamp i vetenskaplig förklädnad – och vi tror faktiskt att det är exakt det som är avsikten.
Josefin Utas
Jämställdhetspolitisk talesperson Medborgerlig Samling
Claes Andersson
Högskolepolitisk talesperson Medborgerlig Samling