Låt hela Karlstads centrum bli ett enda stort postkontor

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Det gäller att fatta när någonting är för gammalt eller för ungt – det är en uråldrig sanning.

Sossepolitikern Ines Uusmann blev ju ändå en smula legendarisk när hon en gång tyckte att internet är en fluga. Det var det ju inte.

En gång i tiden var jag ofta med i ett program som hette ”Spanarna” som gick – och fortfarande går – i radio.

Spanarna fyllde tio år och firade på Moderna museet. Längst fram Jonas Gardell, Helena von Zweigbergk och Jonas Hallberg. Bakom dem Steffo Thörnquist och Jessika Gedin. Trea från höger Peter Englund, t.v. om honom krönikören Lasse Anrell. Näst längst till vänster Amelia Adamo.

För att ni unga kids ska förstå nivån på programmet på den tiden så skickar jag med en jubileumsbild från när programmet fyllde tio år och där kan man bland annat urskilja Amelia Adamo, Steffo Törnquist, Jonas Gardell, Jessika Gedin och till och med en ständig sekreterare i Svenska akademien vid namn Peter Englund. Och jag.

Då som nu skulle man lansera en tes om framtiden och sen underbygga den med minst tre exempel. Det var hela grejen.

Här och nu ska jag göra comeback som spanare.

Min tes är att experternas spådomar allt snabbare blir uråldriga – och ofta visar sig vara helt felaktiga.

Exempel ett

Posten la ju ner alla sina postkontor och hyrde in sig hos jourbutiker, tobakshandlare och livsbutiker på landsbygden. Postkontoren är, sa man, fruktansvärt omoderna och har haft sin tid. Nu skulle posten bli ”modern”, kalla sig Postnord och serva sina kunder ”i ett tidsanpassat narrativ, för att inte säga kontext... bla bla."

Tio år senare ser vi att de var ett historiskt korkat beslut. Just nu behövs postkontoren mer än nånsin; folk slutar ju handla i butiker och sitter hellre hemma och njuter av att köpa allt som finns på nätet och få det hemskickat till sin närbutik och hämta ut både möbler och kläder där – och kunna skicka tillbaka det med vändande post om klänningen sitter illa.

Icahandlarna bågnar under trycket nu och säger upp kontrakten på löpande band och säger att de inte har plats för 80 soffor från Ikea på sitt lilla lager bakom kassan.

Postnord säger ingenting, men alla inser ju att det allra smartaste vore om de öppnade en magnifikt stor succékedja av... paketkontor över hela landet igen. Tjoho. Kalla dem gärna för Posten.

Cirkeln är sluten. Postfröknarna gör comeback och Sverige blir Sverige igen. Pizzerian i Klässbol kan äntligen bli Posten igen. Karlstads centrums hela affärsliv lär ju vara i gungning nu, läste jag. Ingen fara. Hela innerstan kan ju bli ett gigantiskt postkontor. Och i nåt bakrum kan de sälja mjölk, cigarretter, kvällstidningar och böcker, typ Nuckan av Malin Lindroth. Inga konstigheter.

Case closed.

Exempel två

Papperstidningarna är världens omodernaste produkt och snart är alla nedlagda.

Så sa alla för tio år sen.

I SVT kunde man häromdagen se Aftonbladets gamla chefredaktör herr Helin fråga Expressens chef herr Mattsson och Aftonbladets nya fru Samuelsson när deras papperstidningar läggs ner.

– Det ska väl du veta, som redan för en massa år sen sa att de skulle vara nedlagda 2016, skrockade herr Mattsson. Helin log generat.

För kvällstidningarna lever ju forfarande – och de flesta papperstidningar i Sverige lever också fortfarande och NWT lever ju i allsköns välmåga likt en däst gammal huskatt i vårsolen som väntar på en fet råtta att lite halvhjärtat äta upp.

Sanningen är ju den att papperstidningarna mår bättre än på länge och tjänar grova pengar.

Jag kan i förtroende berätta att en av de stora papperstidningarna i Stockholm till och med ö k a t sin andel av intäkterna i sin koncern de senaste månaderna, på nätets bekostnad. Det är inget ledningen är nöjd med, men så är det.

Ryktet om den gamla pappersblaskans död var alltså betydligt överdrivet, skulle Mark Twain sagt.

Case closed.

Exempel tre

Poesin är död, säger alla från Leif GW till kulturredaktörerna.

Nåja. Augustpriset vanns av en hederlig gammal diktbok vid namn Aednan, skriven av trendiga Linnea Axelsson och när SVT skulle göra bra tv med Fredrik Lindström så dammade man av en massa fina dikter och lät moderna artister tonsätta och plötsligt går unga tjejer och nynnar på Edith Södergran igen.

Och i USA hyllar hypertrendiga Lana del Rey Sylvia Plath på en ny ljuvlig skiva.

Poesin lever och den lever gott. Bra sångtexter kommer alla att behöva. Alltid.

Case closed.

Extra exempel, nummer fyra

Primetime-tv är död. Kvar finns snart bara streamingar som Netflix, HBO och Youtube, sa alla.

Plötsligt läser jag nu att folk fullständigt älskar att titta på TV4 och SVT på hederlig gammal ång-tv igen. Mello, Talang, Första dejten, Antikrundan, På spåret och alla såna fetbreda folkliga program har blivit den enda vitala och levande och eftertraktade så kallade lägerelden som familjer vill njuta av tillsammans igen.

Totalt ute är mutade influensers, instagram, fejk och bluff. Inne är sexig trovärdighet a la Go'kväll och Landet runt och folk som lagar pölsa i bild. ”Gör om mej” i Go'kväll är världens just nu trendigaste. Tjoho.

Case closed.

Veckans mello

Jan Malmsjö var ju helt väck förra lördagen och hans bisarra något yngre kollega Oscar Enestad sjöng som en stelopererad get. Men Mello lever och själv vrålade jag redan efter en strof att Malou Prytz kan ju förbanne mig vinna hela skiten.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.