Hur skall Sverige gå vidare?

Signerat
PUBLICERAD:
Stefan Löfven (S) är på plats igen som nygammal statsminister med stöd av L och C, MP och V. Men hur skall Sverige gå vidare? Vi kan ju knappast bli världsmästare i alla grenar på en gång, det krävs en plan och ett avstamp nu.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
En sak är kristallklar, borgerlig politik sköts alltid bäst av borgerliga aktörer i samarbete. Det var så nära en seger – men Lööf och Björklund gav upp på mållinjen på grund av överdriven skräck för SD, skriver Kjell Göthe.

Hur skall Sverige komma vidare är frågan när vi nu fått en nygammal regering Stefan Löfven (S), som lovat att genomföra en rad reformer han i valrörelsen kraftfullt varnade för. Även våra folkvalda har intagit sina stolar i Sveriges riksdag. Men det var förvånansvärt glest i plenisalen vid regeringsförklaringen. Det vittnar om dålig stil, vet hut skulle Anders Björck (M) ha formulerat sig för man kommer till uppropet, det hör till god ton. Ingen av de direkt agerande kan få godkänt efter den process vi följt i månader. Det är förstås så, att den som sitter på makten har initiativet, därav ett högt tonläge och alla dimridåer. Men när vardagsslitet nu börjat rekommenderas plikttrohet och ödmjukhet.

Om ett företag hade agerat som vissa partiledare och politiker med alla sina löften så hade dess ledning med rätta ställts till svars inför Marknadsdomstolen. Men se, många politiker lever en trappa upp från vad som gäller oss andra. Finns verkligen som påstås ett nytt politiskt landskap? Vi får avvakta och se utfallet. Värsta inlägget stod Annie Lööf (C) för när hon förnumstigt sade: ”Jag noterar att Ebba Busch Thor tar replik på mig, men inte på Jimmie Åkesson.” Hon vet ju alltid bäst…

Trots allt detta, demokratin måste vi alla tillsammans försvara! Den har sina brister, men inget system syns som i grunden är bättre. Det betyder förstås inte att vi bara kan gå vidare. Tvärtom gäller det för väljare att minnas och lära för framtiden av de svek som utspelats inför öppen ridå 2018-19.

Hur man än vrider och vänder på det står Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) för det största sveket och det är Ulf Kristersson (M) som blivit grundlurad – givetvis tillsammans med så många väljare och det är förstås allra värst. Alliansen gick ut i valrörelsen, reste land och rike runt och sade att de stod upp för den och att Ulf Kristersson var deras kandidat till statsminister. Valresultatet var dessutom knappast oförutsägbart. Att plötsligt då istället söka stöd hos motkandidaten var därför ohederligt mot väljarna. De två hade nog planerat sina drag, men de hade inte modet att berätta. Det är därför tyvärr på sin plats att uppmana till stor försiktighet i umgänget med C och L framöver på nationell nivå.

Dessutom, om man som C och L skryter med att ha ingått ett så omfattande samarbete med socialdemokraterna som i 73 punkter, varav minst 28 skall utredas under mandatperioden, borde man förstås ha tagit steget in i regeringen för att bevaka detta. Räkna med att utredandet tar tid, minns att statsministern väljer utredare och styr över tidslinjalen och han lär inte ha bråttom. En sak är kristallklar, borgerlig politik sköts alltid bäst av borgerliga aktörer i samarbete. Det var så nära en seger – men Lööf och Björklund gav upp på mållinjen på grund av överdriven skräck för SD. Så tappar de också stort i flera förtroendemätningar.

Nu har vi ett regeringsunderlag (S, MP, L, C, V) med egentligen i grunden en sak gemensamt, att hålla SD borta från allt inflytande. Samtidigt har V, enligt Jonas Sjöstedt, utlovats makt av Löfven. Den här kurragömmaleken ger förstås SD mer vind i seglen. Förre statsministern Göran Persson (S) oroas. Han ser att S kan tappa fotfästet som ”vänsterparti” och menar att detta kan bli förödande och att M kan förlora sin roll som största parti på högerkanten. I en intervju pekar han på att Sverige har ett pensionssystem som inte fungerar och att stora resurser måste tillföras snarast. Men det finns så mycket annat som genast pockar på uppmärksamhet som t.ex. migrationen, vården, ökande kriminalitet, mer resurser till polisen, domstolarna och försvaret. Då duger det inte att statsministern sitter fast i utredningar.

Kjell Göthe

Politisk krönikör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.