Det som en gång handlade om att frigöra kvinnor och motverka gamla fördomar, har blivit till en politisk vänsterlära med aktivistiska inslag som försöker styra samhället, skriver Utas och Andersson.
Senaste tiden har ämnet genusvetenskap börjat debatteras offentligt. I samband med det har frågor ställts om detta verkligen är något som ska avhandlas av oss som är politiskt aktiva. Vi menar att det är helt nödvändigt, eftersom genusvetenskapen är politisk.
Det som en gång handlade om att frigöra kvinnor och motverka gamla fördomar, har blivit till en politisk vänsterlära med aktivistiska inslag som försöker styra samhället.
Genusvetenskapen bygger på att det finns osynliga maktordningar där vissa grupper står över andra. Människor antas vara på ett visst sätt och ha det på ett visst sätt utifrån sin grupptillhörighet, oavsett hur deras verkliga situation ser ut. De påstådda orättvisorna ska sedan rättas till genom styrning och utifrån vad grupperna förtjänar.
Hela ämnet baseras på åsikter, vilket betyder att man kan hålla med eller inte. Om man har en liberal grundsyn och anser att människor är individer med egen vilja och eget ansvar, så är dessa maktordningar missvisande, grova generaliseringar av samhället.
Som en teoribildning jämte andra hade genusteorierna kunnat tillämpas och prövas mot andra teorier. Istället har de lyfts upp och setts som kunskap, som om de utgjorde någon slags objektiv och neutral forskningsfront. De har sedan lagts som grund för policys inom samhällsviktiga institutioner, inte minst universiteten och högskolorna själva. För den som tycker att jämställdhet är bra, är det numera dessa teorier och åtgärder som erbjuds från så kallade experter, trots deras ideologiska karaktär.
De här abstrakta lärorna, som känns igen genom termer så som genus, intersektionalitet vithet och normkritik, har använts inom politiken för att rättfärdiga särbehandling och särlagar som förut ansågs diskriminerande. Meritokratin (att den som är mest lämpad och kunnig ska få en tjänst eller utföra ett arbete) sätts åt sidan till förmån för representation av olika grupper. Offerkulturer skapas där den som anses mest utsatt får styra vad som sägs och görs. Därtill vill man försöka styra människors yrkesval och hur de ska leva sina liv. Allt detta är repressiv vänsterpolitik, som ligger mycket långt ifrån vad vanliga människor faktiskt vill se. Trots detta snurrar hjulen bara vidare och vidare.
Spridandet av teorierna har blivit till en samhällsindustri som drivs med skattemedel. Genusvetare föreläser för och utbildar myndigheter och andra organisationer. På landets lärosäten utbildas nya genusvetare och där ”tvättas” läran till vetenskap. Ideella föreningar får statliga bidrag för att driva propagandan vidare. Inte minst pådrivs detta av Nationella sekretariatet för genusforskning som har i uppdrag att värna lärornas fortlevnad och spridning.
Befolkningen tvingas alltså att betala för att en destruktiv politik införs som slår tillbaka mot dem själva i form av minskad frihet.
Med tanke på att dessa teorier fått ordentligt fäste inom politiken och nu kommer att fortsätta drivas av den nytillträdda ”feministiska” rödgröna regeringen behöver detta uppmärksammas och granskas närmare. Och medborgarna måste ställa sig frågan om detta verkligen är något som bygger ett bra land. Vår åsikt är klar: Vi anser inte det.
Josefin Utas
Jämställdhetspolitisk talesperson
Medborgerlig Samling
Claes Andersson
Högskolepolitisk talesperson
Medborgerlig Samling