Det finns hopp – trots cancerbesked

Insändare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Orden flyger ut ur min mun utan att jag riktigt kan känna något inför dem: Han har cancer.

Alltså, det känns som att jag pratar om en förkylning, eller kanske vädret. Kroppen har liksom vant sig vid orden, eller till och med stängt av. För hur mycket orkar egentligen en kropp? Eller snarare: hur mycket klarar psyket? Och det som är sjukast av allt, ja dit kommer jag lite senare i denna text.

Alla timmar, alla nätter, som ångesten vrider ett järngrepp kring hela mitt jag. Rädslan, ilskan och skräcken, tankar på döden och dess fruktansvärda innebörd. Begravning, den lilla vita kistan och kyrkan som fylls av oupphörligt gråt. Hulkande, skrikande gråt, den sortens gråt som man tror ska kväva en. Önsketänkande om att det vore en själv som var sjuk, och inte ens 3-åriga son. Den förbannade orättvisan. Känslan av att allt bara är en (mar)dröm. Sådana nätter ni vet.

Oftast är det ändå som så att jag lever i en vardag. Allt (nåja, nästan allt) är som vanligt. Vi äter frukost och borstar tänderna. Leker och busar, bråkar om overall och vinterskor som ska på. Läser böcker och ser på film. Går promenad och bygger snögubbe. Och förstås, spenderar en hel del tid på sjukhus och ger en hel drös mediciner. Illamående, ont i kroppen, håret som fallit av, kräkningar, förstoppning, slangar, tejpar, sår och infektioner av alla möjliga slag.

Ett cancerbesked vänder upp och ner på livet. Men, livet går vidare, skriver “Hugos mamma” och berättar om snögubbebyggande och att hoppet är det sista som överger oss.
Foto: Joel Bissell | MLive.com

Blir han frisk? Kommer sjukdomen tillbaka? Poängen är, att hur jäkla konstigt och galet det än låter, så rullar livet ändå liksom vidare. Även om det är lite som i en bubbla så går dagarna framåt i militärisk marsch.

Vad är det jag vill säga med detta nu då tänker du? Jo. Hopp. För det finns! Och som bekant sägs det att det är det sista som överger oss.

Maniskt klamrar jag mig fast. En del kanske lägger sin tilltro hos gud. Ber. Jag gör det inte. En del tänker kanske att det finns en mening med allt. De har definitivt fel, för jag lovar, det finns inget gott i denna sjukdom, ingen jäkla mening med vad mitt hjärtegryn får utstå.

Jag väljer nåt annat. Jag lyssnar till de som räddat min sons liv, och de säger slumpen. Det är ingens fel. En klen tröst, men vi är väl skapta som så, att vi skuldbelägger oss själva. Jag slipper det, tack vare vetenskapen. Och tack vare vetenskapen, dess forskare och en vansinnigt stor hög med pengar, så finns det hopp för min son. 90 procents hopp till och med.

Hopp och kärlek till Er alla!

Hugos mamma

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.