Replik: Mittenpolitik räddar politikens pluralism

Debatt
PUBLICERAD:

Januariöverenskommelsen innebar att pluralismen dels räddades dels återinträdde i svensk politik, skriver Per Glavå.

Politik är inte svart eller vit, såsom kommunisterna vill tro. Den består av ett ständigt kompromissande och anpassande, skriver Per Glavå.
Foto: Jonas Ekströmer/TT

Svar till Robert Mathiasson och Anders Wiklund (NWT 29/1).

Representanter för Kommunistiska partiet vill se ett slut på vad de kallar ”den likriktning och det kompromissande” som slutligen blev den parlamentariska lösningen i Sveriges riksdag. Det de inte verkar känna till är att sedan lång tid tillbaka är mer än 80% av politiken gemensam för riksdagens partier. Det är med andra ord lite sent att skrika vargen kommer. För att ge ett annat exempel på hur politiken konvergerat kan nämnas att Sverigedemokraterna röstat oftare med S+MP än med Alliansen, vilket egentligen inte borde vara anmärkningsvärt då detta fascistiska parti delar stor del av sin ideologi med vänstern, såsom kollektivism, anti-liberalism et cetera.

Kommunisterna oroas också över att pluralismen nu gått hädan. Jag vill hävda allt annat än det. Januariöverenskommelsen (JÖK) innebar att pluralismen dels räddades dels återinträdde i svensk politik. Den räddades genom att JÖK innebar att Sverigedemokraterna helt stängdes ute, det enda parti – utöver Kommunistiska partiet – som hotar pluralismen. Den återinträdde genom att JÖK innebar att S frigjorde sig från LO vilket utöver pluralismen också innebar att demokratin återinrättades då de historiska exemplen på när LO fattat beslut åt S – helt i strid med vår parlamentariska demokrati – är allt för många. Det räcker väl att nämna löntagarfonderna, en reform där LO körde över S och införde ett planekonomiskt beskattningssystem gentemot företagen. Så nära kommunism har Sverige aldrig varit.

Det som skedde genom JÖK var ett paradigmskifte, och det var på tiden. Att tro att vårt politiska system vore statiskt och inte skulle följa med i tidens förändringar är naivt. Med undantag för de totalitära staterna – i regel kommunistiska – så har alla demokratiska länder gått mot en politisk konvergens, kalla det mittenpolitik om du vill. Det är alltså folket som genom demokratin åstadkommit denna förändring, den vore inte möjlig utan vår parlamentariska modell, i synnerhet inte i en kommunistisk stat.

Att det som skedde genom JÖK skulle varit principlöst såsom kommunisterna hävdar är historielöst. Möjligen fanns en tid – för något sekel sedan – då politisk polarisering kunde hjälpa. Då var polariseringen – och klyftorna – i samhället påtagliga och det ansågs kräva en sådan modell. Men idag är det ett sundhetstecken att partierna även formellt går samman i uppgörelser likt JÖK, det speglar samhället och dess medborgare och visar att politikerna tar sitt ansvar gentemot medborgarna snarare än mot förlegade principer.

Det Mathiasson och Wiklund ger uttryck för är ett hån mot vår demokrati. Det framgår inte minst när man tar del av Kommunistiska partiets program:

”I revolutionen erövrar arbetarklassen den politiska makten, krossar den borgerliga staten och ersätter den med sin egen statsmakt, arbetarstaten, för att med den som verktyg förhindra kontrarevolutionen och upprätta ett demokratiskt socialistiskt samhälle.”

Politik är inte svart eller vit, såsom kommunisterna vill tro. Den består av ett ständigt kompromissande och anpassande, den är reaktiv, förändras med tiden och dess representanter måste därför visa prov på stor flexibilitet.

Alternativet till JÖK var en regering bestående av extremhögern, värdekonservatismen och fascismen. Om vore det inte för agerandet från Björklund, Lööf och Löfven så skulle vi alltså hamnat där.

Frågan är om herrarna Mathiasson och Wiklund föredragit en sådan lösning.

Per Glavå

Stockholm

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.