För att vara en artist som mest förknippas med det diffusa, framstår James Blake här som väldigt skarp och klar. För mig har hans musik alltid handlat om hur ont livet kan göra, och om att det är helt normalt. Inte om hur synd det är om honom, utan mer om att det inte är något fel på dig för att du har ont. Du är bara människa. Det har alltid funnits tröst begravd i hans ibland kyliga låtbyggen.

På Assume form känns detta mer påtagligt än någonsin, när han låter hoppet spricka igenom vemodet. Det är som om han blommar ut till den soulartist han alltid velat vara, om än på sitt högst egna sätt. Blakes röst leder oss genom gästspel och till synes spretiga infall - från den varma elektroniken i Into the Red, till den gripande och ljuvligt smäktande Can’t believe the way we flow. Själfullt och värmande när världen utanför dörren är så förtvivlat kall.

Bästa låt: Cant believe the way we flow