Beskedet kom plötsligt. Efter tolv år som Liberalernas partiledare avgår Björklund i höst. Snart är ingen av alliansens grundare eller någon av partiledarna från dess glansperiod kvar i politiken. Detta faktum samt Jökens existens föranleder konstaterandet att alliansen är död och begraven. Men det finns samtidigt en öppning för förnyelse.
Björklund gör alltså en Hägglund, som efter ungefär lika lång tid efter valet 2014 aviserade sin avgång som partiledare för Kristdemokraterna. Och medan Göran Hägglund lämnade efter att ha hjälpt till att ta fram Decemberöverenskommelsen, så bestämmer sig Björklund för att lämna nu när Januariöverenskommelsen kommit på plats. Från Hägglund till Björklund, från DÖ till Jöken. Samma andas barn.
Att Björklund skulle komma att avgå innevarande mandatperiod var inte oväntat. Som han själv poängterade på sin presskonferens: tolv år är lång tid att sitta som partiledare. Åtminstone i vår tid. Dagarna då en och samma person kunde sitta bekvämt på tronen i decennier hör till en svunnen tid – alternativt samhällen som är kända för annat än sin demokrati.
Tolv år, eller tre mandatperioder, är kanske en ganska rimlig tidsrymd för en partiledare att vara verksam. En mandatperiod för att etablera sig, en för att sätta partiets riktning, och en för att säkra sitt arv.
Möjligen är det lite förvånande att beskedet kom redan innan Europaparlamentsvalet som kommer att hållas nu i maj. Björklunds besked innebär så klart att kugghjulen redan nu kommer att sättas i rullning för att ersätta honom. Frågan är om partiet kommer må bra av att under EU-valet handskas med de begynnande falangstrider som då kan vara att vänta.
Å andra sidan är det förståeligt att Björklund själv betraktar sin gärning som avslutad i och med att Jöken kom på plats och Sverige fick ny regering. Men man kan inte undgå känslan av att Björklund inte så mycket lämnar ett säkert och färdigbyggt palats i arv, som att han snarare lämnar kåken innan den brinner ned.
Efter DÖ skedde stora omsvängningar inom svensk politisk opinion. Något liknande kommer med all sannolikhet att ske nu i och med Jöken. Det kommer att påverka Liberalerna, som balanserar kring riksdagsspärren.
Under Björklunds tid i maktens korridorer har partiet legat någorlunda stadigt i opinionen. Fast man har sakta men säkert minskat. När Björklund tillträde som partiledare 2007 var Liberalerna – som då fortfarande hette Folkpartiet – ett parti som hade fått 7,5 procent i riksdagsvalet året innan. 2018 fick de 5,5. I de senaste opinionsmätningarna ligger de under spärren.
2017, ett år innan senaste riksdagsvalet, drabbades Liberalerna av en uppslitande partiledarstrid. Tidigare EU-ministern och självbetitlade "duktiga flickan" Birgitta Ohlsson utmanade då Björklund. Tack och lov (trots allt) gick Björklund segrande ur den striden: "Majoren från Mark" har haft en positiv inställning till Försvarets upprustning samt trott på ordning och reda i skolan. Sunda och behövliga inslag i svensk politik.
Men vem blir näste ledare för Liberalerna? En del vill se en Ohlsson göra en comeback. Det vore katastrofalt och skulle innebära en seger för den socialliberalism som möjliggjort Jöken. Andra spekulerar i stället om Nyamku Sabuni, som var före sin tid med att se integrationspolitikens stora brister.
Oavsett vem det blir så kommer valet av ny partiledare att bli ett ödesval för Liberalernas framtid. Och vem vet. Kanske får Liberalerna, likt Kristdemokraterna efter Hägglund, se en ny partiledare som vitaliserar partiet, till den grad att det vågar lämna det vänsterliberala träsket – och river upp Jöken.