Det har gått få förbi att det finns brister i svensk infrastruktur, inte minst vad gäller de svenska järnvägarna. Att något ”går som tåget” kan i dag ironiskt nog närmast få motsatt innebörd jämfört med vad uttrycket är tänkt att betyda.
Det har länge påtalats från alla politiska håll att något måste göras. Men vad? En onekligen spännande och fantasieggande tanke är att bygga höghastighetsbanor. Det drar tankarna till visionära framtidsscenarion där tågen svischar fram på nolltid och alltid anländer i tid. Men det är ett förslag som är mer spännande än realistiskt.
Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) menar att det är bråttom att komma igång med ett sådant projekt i Sverige. ”Jag är otålig, jag vill att Sverige kommer igång med tydliga signaler om att samlat bygga nya stambanor”, säger han till Aftonbladet (24/1).
Förespråkare menar att höghastighetståg skulle binda samman Sverige, och leda till jobbskapande när de stora orterna Stockholm, Göteborg och Malmö då kommer att ligga så tidsmässigt nära varandra. Man hänvisar till kontinenten, där liknande projekt har påbörjats, eller Japan.
Men till skillnad från den europeiska kontinenten och Japan är Sverige ett mycket glesbefolkat land. Förutsättningarna är alltså inte desamma, och resultatet skulle förmodligen inte heller bli jämförbart.
Dessutom är det inte så att hela landet skulle beröras av höghastighetstågen. Det skulle främst vara just storstäderna med omnejd som påverkas. Det vore visserligen i sig positivt för de berörda regionerna, men det skulle knappast ”binda ihop Sverige” som det beskrivs i Januariöverenskommelsens 28:e punkt.
Ja, som Liberalernas partiledare Jan Björklund sagt, ”det är jättehäftigt med snabba tåg”. Men dyrt. Det råder dessutom oklarhet kring hur det hela egentligen skulle finansieras. Men enligt Trafikverkets beräkningar skulle skattebetalarna behöva stå för 97 procent av kostnaden.
Med anledning av hur begränsad nyttan är kan man med rätta fråga sig om det är värt de 230 miljarder kronor som den nya höghastighetsbanan beräknas kosta. En prislapp som förmodligen skulle växa. Denna sorts projekt har ju som bekant en tendens att bli dyrare än det ursprungligen var tänkt, allteftersom man stöter på diverse oförutsedda problem. Kom ihåg Hallandsåstunneln: trots att planeringen började redan 1975 och tunneldrivningen kom igång vid 1992, dröjde det ända till 2015 innan den kunde börja användas.
Innan det kan bli aktuellt att påbörja lyxprojekt som en höghastighetsbana för storstadsborna bör man se till att de befintliga järnvägarna rustas upp och utvecklas. Det är något som skulle bidra till att faktiskt hela Sverige binds ihop. Ett fungerande och punktligt järnvägsnät runt om i landet bör vara av högre prioritet än ett slösaktigt dyrt om än snabbt tåg.