Camilla Läckberg: Lasse Anrell är en elak jävel

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Jag vet inte om ni såg Stjärnorna på slottet förra lördan med Camilla Läckberg? Jag träffade henne första gången i början på 2000-talet i Håverud i Dalsland. Föga anade jag att hon skulle göra mig berömd. Världsberömd.

Läckberg och jag var inbjudna författare på bokdagarna i Håverud.

Hon ammade mest, jag pratade mest. Hon hade debuterat. Jag hade skrivit en drös barnböcker och en pelargonbok.

Det dröjde några år tills jag hörde av Läckberg. Plötsligt kom det ett mejl. Hon bad mig om hjälp.

Hon undrade om jag kunde tänka mig att vara med i en ny deckare hon just skrev. ”Tyskungen” hette den. Ond bråd död. Mördare. Ondska. Pelargonmördare.

– Självklart, svarade jag.

Jag dök upp i boken. Ond men lite småtrevlig. Jag har alltid undrat vad Läckbergs miljoner läsare ute i världen tänker om denna namngivna lallare som dyker upp där i handlingen, totalt okänd, annat än möjligen i Spanien där mina barnböcker finns fint utgivna.

Obegripligt - men trevligt och inte så lite smickrande.

När jag något år senare skulle ge ut boken ”Tankar om pelargoner” så mejlade jag i min tur Camilla och frågade om hon kunde tänka sig att vara med i min bok.

– Självklart, svarade hon.

– Vill du skriva förordet i en bok om en man och hans pelargoner?

– Absolut.

Sen kom - på exakt utsatt dag och klockslag - ett bedårande förord om hennes egen uselhet som pelargonodlare:

”Jag skulle kunna leva med att vara bortvald. Ratad. Men det jag har så svårt att förlika mig med är att de inte älskar mig – men avgudar Lasse Anrell! I varje reportage om honom jag slår upp i Allers eller Hemmets Veckotidning så sitter han och flinar omgiven av sina prunkande pelargoner. Och de inte bara trivs. De stortrivs. Det ser nästan ut som om de böjer sig mot Lasse med sina friska gröna blad, sina prunkande blomsterklasar. De ser nästan ut som om de vill omfamna honom. De älskar honom. Och jag fattar det inte! Jag menar. Jag som alltid pratar med vän röst. Som säger snälla saker. Som ömt klappar lite på mina blommor när jag går förbi. Och så Lasse. Jo jo, han har visserligen varit oväntat trevlig när jag träffat honom. Men det är säkert bara tillfälligt, För jag har sett honom i tv. Läst hans krönikor. Vet att det egentligen är en elak jävel. Han går säkert hemma och skäller på sina pelargoner. Säger åt dem att ´blomma för fan´. Jo, men herregud, så måste det vara! De vågar inte annat än prunka. Egentligen är det ju lite synd om dem. De lever uppenbarligen i Anrellsk tyrannni. Så måste det vara.”

Förtjusande text, ju.

Förlaget var – kan jag avslöja så här hundra år senare – lite skeptiskt. Inte till texten, utan till mitt förslag om Läckberg. Hon var inte tillräckligt fin som författare, antydde de. Bah! Somliga tyckte så på den tiden. Lite som Leif GW som brukar fnysa åt Läckberg och säga föraktfullt att hon skriver som någon på Min häst.

Tanken på att göra reklam för Läckbergs förord på omslaget viftades bort handgripligt av damerna i produktionen på mitt fina förlag.

Jag tänkte på det när jag såg programmet.

Nya tider nu.

Läckberg berättade på slottet att hon aldrig under uppväxten var en del av några väninnegrupper eller hade några självklara bästisar bland övriga tjejer.

Blotta tanken på att hon skulle vara ledare för en tjejmaffia var lika främmande som att hennes pelargoner skulle blomma.

Jag tänkte på det just för att jag numera vet att hon växt ut till en av det nyfeministiska Sveriges största ikoner och ledargestalter. Hon är den som står i främsta ledet mot maktmissbrukande män.

Den som läser hennes Instagram vet att hon alltid är den som solidariserar sig med unga drabbade kvinnor och står upp mot metoo-asen som beter sig illa.

I höstas vände hon till och med i en taxi på väg till TV4, där hon skulle vara med, i ren protest mot att en våldtäktsanklagad mediaprofil fått vara med i programmet.

– Det har tagit mig över 40 år att gå från konflikträdd flicka till besvärlig jävla kärring – men till slut handlar det om att jag måste kunna se mina döttrar i ögonen. Och era döttrar, skrev hon.

Camilla Läckberg har genomgått en markabel radikalisering sen hon satt tyst längst bak och ammade i Håverud. Hon har nu ett mäktigt kvinnligt nätverk och när Sara Danius skulle bjuda in sina favoriter till Svenska akademin förra året var den första hon bjöd Läckberg.

Fucking Camilla Läckberg.

Så svär man i kyrkan.

Så får man de förnäma männen - och kvinnorna att rynka på näsan. Inte bara GW. Inte bara mitt fina förlag.

Jag älskar det.

Jag älskar hela Läckberg i allmänhet – och hennes radikalisering i synnerhet.

Veckans tv-serie

”Shtisel” på Netflix skildrar några ultraortodoxa familjer i Jerusalem och det låter kanske skittrist men det är en kraftigt beroendeframkallande serie med magnifika skådisar. Två säsonger.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.