Taube: "Underbart för en gammal man att vara med i svängen"

Han har spelat mot Michael Caine på bioduken och gjort åtskilliga roller på Dramaten. Skivdebut gjorde han i USA, samma år som Elvis Presley släppte sin första singel och hans pappa Evert är ett nationalmonument.

De senaste årens album och konserter har Sven-Bertil Taube gjort i nära samarbete med värmlänningen Peter Nordahl.

NWT träffar duon inför konserten i Karlstad.

Sven-Bertil Taube är i Stockholm för några föreställningar av Ronald Harwoods ”Påklädaren” som spelas på Dramaten. Han spelar mot Krister Henriksson och pjäsen markerar en återkomst för Taube till nationalscenen efter drygt 40 års frånvaro. En tid han har tillbringat i London där han tillsammans med hustrun Mikaela och sonen Felix fortfarande bor. Under våren kommer han också göra en serie avskalade konserter tillsammans med Peter Nordahl, Karlstad är ett av stoppen.

De båda träffades och började prata om ett samarbete under en musikgala där Sven-Bertil Taube tilldelades en hedersgrammis.

– Det där kändes ungefär som att få en guldklocka, "Tack så mycket för den här tiden, utgången är där borta", säger Sven-Bertil Taube med ett stort leende över sorlet i en hotellbar på Nybrogatan i Stockholm.

– Jag tänkte att det nog var färdigt för min del, men det ansåg inte Peter.

I stället för ett avslut på en svindlande karriär kom han att inleda en ny tid av kreativ lust och framgång. Tillsammans med Peter Nordahl gjorde han albumet "Hommage" där han lyfte fram och hyllade några av de han på olika sätt arbetat med genom åren. Olle Adolphson och Lars Forssell var några. Albumet hyllades med högsta betyg i både NWT och DN.

– Någon vecka innan Grammisgalan hade jag hört Sven-Bertil sjunga en Olle Adolphson-låt i Berwaldhallen. Tiden stod liksom stilla, allt föll på plats. Sven-Bertil Taube! Vilken estradör, vilken känsla för text. Jag kände att jag verkligen ville arbeta med honom, säger Peter Nordahl.

Det som inleddes med "Hommage" har nu blivit totalt fyra album och otaliga konserter. Peter Nordahl har arrangerat all musik samt dirigerar symfoniorkestern som medverkar. Om de två första skivorna hyllade tidigare samarbeten, avhandlar de två senaste – "Så långe skutan kan gå" vol. 1 och 2 – låtar skrivna av pappa Evert.

– Min tanke med vårt samarbete var att sätta ordet i fokus, fortsätter Peter.

– När det gäller att framföra en text så finns det ingen bättre. Som jag känner det får man med sig ett helt liv när man lyssnar på Sven-Bertil. Han tänker nog inte på det själv, men det finns en så speciell äkthet i hans framförande. Hans frasering är fantastisk.

"Undrande och eftertänksamt"

De inledande tonerna på skivorna bjuder in som till en annan värld. Ett Narnia där en hel del välkända figurer – som Frithiof Andersson och Rönnerdahl – och platser som Pampas och Arkadien återfinns i berättelserna, sångerna.

– Det är så jag har tänkt. Varje album är en resa med en början och ett slut. Introduktionen ska försätta lyssnaren i sammanhanget. Utmaningen har varit att hitta rätt visor och ge dem en helt ny kostym. Sedan ska alltsammans skapa en röd tråd som lyssnaren kan följa, förklarar Peter.

På den senaste skivan finns Taube-klassiker som "Sjuttonde balladen" vilken många förknippar med Cornelis Vreeswijk och den dramatiska "Briggen Blue Bird av Hull" som tidigare spelats in av bland andra Thåströms Imperiet på 80-talet.

– Jag har ledsyn, men kan inte läsa. Så materialet är till stor del utvalt av Peter, säger Sven-Bertil och drar fingrarna över den sobert knutna sidenscarfen runt halsen.

Arbetet med musiken tog sin början i Beatlesproducenten George Martins tidigare studio i London. Där spelade de in låtarna med enbart piano och sång, på så sätt blev det snarare orkestern som i Peters regi fick anpassa sig till Sven-Bertil än tvärtom vilket är mer vanligt i de här sammanhangen.

– Det var viktigt att Sven-Bertil fick göra det på sitt sätt. Takt var inte så viktigt, det skulle kännas organiskt. Utifrån de tagningarna skrev jag arrangemangen.

– Många av låtarna har jag inte velat göra käckt och dansant, utan färga dem mer undrande och eftertänksamt. Med fantasins hjälp kunde jag föreställa mig det färdiga resultatet när jag sjöng. Det skapade en oerhörd frihet, skjuter Sven-Bertil in och berättar om en tid tidigare i karriären då "Musikdirektörer skulle styra och ställa över tonarter och instrument". Tillsammans med arrangören Ulf Björlin kom han att på flera sätt revolutionera den svenska vistraditionen.

– Sången kulle anpassas efter direktörens vilja vilket ju var nonsens. Det var ju med rösten själva tolkningen skulle förmedlas. Det var mycket som var sorgligt på den tiden, Bellman fick bara framföras på ett visst sätt och så vidare. Tillsammans med Ulf Björlin bröt jag mot allt det där. Använde andra instrument, det blev en korsbefruktning mellan visa och klassisk musik.

Det finns ett tydligt släktskap i hur Peter Nordahl och Ulf Björlin förstår och fokuserar på texterna som Sven-Bertil ser det.

– En vers kan handla om en helt annan sak än nästa. Då går det inte att ha exakt samma musik till de båda verserna. Viss musik kräver en lyhördhet. En förmåga till färgsättning och dynamik. Det har Peter.

Både Sven-Bertil och Peter pratar gärna i färger när de pratar om sin musik.

– Rösten är stommen, resten målar jag med orkestern. Den hyser alla färger du kan tänka dig.

Peter pausar för en sekund.

– Jag skulle nog inte kalla den musik vi gör för visor. Vi har tagit vistraditionen och gett den en ny förklädnad. Nu är det bara musik. Kanske att det vi gör ligger närmare Sondheims musikaler än traditionell visa.

Jobbar med Vigiland

Peter Nordahl föddes i Karlskoga och mellanlandade i Degerfors innan flytten gick till Stockholm. Han har samarbetat med artister som Björn Skifs och Agnetha Fältskog och har en egen jazzgrupp.

– Min pianolärare i kommunala musikskolan var väldigt bra. Han lät mig spela populära låtar, inte bara traggla noter. Musik blev kul. Kanske det bidrog till att jag har en musikalisk bredd. Sedan snöade jag in på jazzen, det blev min grund. Jag är självlärd till stor del även om jag har studerat klassiskt piano under många år.

Han berättar om ett stundande samarbete han gör med danceduon Vigiland.

– EDM, jazz eller klassiskt, det är egentligen samma sak fast med olika färgningar. Det finns ingen dålig musik, det handlar bara om tycke och smak. Killarna i Vigiland hajar inte noter, de vet inte hur en fagott låter eller hur den ser ut. De bygger sin musik med andra verktyg. Det blir ett spännande musikaliskt möte.

Du arbetade med Håkan Hellström på hans senaste skiva "Illusioner", tror du det samarbetet kom till tack vare ditt samröre med Taube?

– Jag skrev några arrangemang och dirigerade. Håkan och hans gäng i Göteborg älskar Sven-Bertil. Håkan har berättat att han och hans kompisar brukar träffas för att lyssna på "Hommage"-plattorna. Om och om igen. Klart Håkan blivit inspirerad av Sven-Bertil.

Vad tycker du om Håkan Hellström Sven-Bertil?

– Mycket bra! En fin person och en utomordentlig artist. Han skriver bra sånger.

Publikens hjärta

Många av Evert Taubes visor är som små romaner som rymmer stora berättelser. Sven-Bertil har under hela karriären haft teaterscenen i den ena handen och musiken i den andra. Han använder sig av samma verktygslåda oavsett om han står på Dramatens scen eller gör en konsert med en symfoniorkester.

– För mig är det grenar på samma träd. I en roll berättar du om en annan människas liv, på samma sätt gör du när du sjunger en sång. Du gestaltar. Utmaningen är att göra det så att du når publikens hjärta och förståelse. Du ska skapa en upplevelse som berikar tillvaron för människor. Om den sedan är sorglig eller romantisk eller glad, det spelar ingen roll.

Har du en arbetsprocess som alltid är likadan när du ska ta dig för en ny roll eller en ny sång?

– Jag försöker förstå karaktären, sammanhanget. Vad har personen upplevt? Hur tänker den? Det är inte alltid så enkelt.

Har det förändrats över tid?

– Hmm. Kanske. En aspekt av det där är att när jag i dag sjunger Everts visor så kan jag hitta nya bottnar i texten. Saker som jag inte uppfattade eller kunde ta till mig när jag sjöng samma text som 25-åring. Nu är jag snart 85 och har upplevt en massa saker som jag bär med mig i bagaget när jag tolkar en text. Det kan vara en känsla i en fras som jag inte till fullo förstod som yngre, men som jag känner i dag. Livserfarenheten ger nya dimensioner.

Du upptäcker nya sidor av din pappa?

– Ja! Han är alltid med mig när jag tolkar hans sånger. På sätt och vis var han en frånvarande pappa och till en del kanske jag tar igen den tiden nu. Men vi var nära varandra när han var äldre, när vi spelade på Gröna Lund tillsammans under många år. Det här arbetet väcker många minnen till liv, väcker hans närvaro.

Kan du känna igen dig själv i hans mer personliga visor?

– Det tror jag. Hans musikalitet var väldigt mångfacetterad. Han lånade och tog intryck från olika länder. Han kunde ta en pampig wienervals och göra om den så att den skulle passa att spela med enkla medel på en brygga i skärgården.

"Respekt inför yrket"

Sven-Bertil Taube pratar om en intensiv vår med teater och konserter. Några nya planer på ytterligare inspelningar med Peter Nordahl finns inte i dagsläget, men inga dörrar är stängda och dessutom uttrycker Sven-Bertil en önskan om att göra fler filmer. Han gör ingen hemlighet av att han trivs med att arbeta.

– Jag är väldigt tacksam för rollen i föreställningen på Dramaten nu som drar fulla hus. Underbart för en gammal man att vara med i svängen på det sättet som jag är nu. Jag skulle aldrig trivas med att sitta hemma och titta in i väggen. Ställas ut i ensamheten. Mötet med publiken – det är det allt handlar om. Skärpa sig och försöka berätta något som jag hoppas ska berika. Det går inte att göra något i allmänhet, det ska göras i synnerhet. Så enkelt – och svårt! – är det.

Han tystnar för att med lugn röst konstatera:

– Det är ett fantastiskt yrke. Så länge det finns en publik som vill ha en.

Peter Nordahl gör ett försök att förklara varför publiken och arbetserbjudanden fortsätter att strömma in.

– Trovärdigheten i allt han gör. Man köper allt han säger. Både på scenen och privat. Det är genuint. Det finns en sådan respekt inför yrket. Och för varje år som går blir han allt mer exklusiv eftersom det inte finns så många av hans sort kvar.

På söndag den 3 februari möter duon publiken i Karlstad CCC med en flygel och några slaginstrument. Musik av Evert Taube.