När alla tror sig vara i opposition

Ledare
PUBLICERAD:
Före detta allians.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Onsdagens partiledardebatt i riksdagen blev den första sedan den nygamla Löfvenregeringen tillträdde. De partiledare som inte redan trampat in sina nya revir fick nu möjlighet att göra just det.

Den största frågan inför debatten var hur centerledaren Annie Lööf och Liberalpartiets ledare Jan Björklund skulle agera, eftersom de säger sig vara i opposition men samtidigt har ett pågående samarbete med regeringen och ingår i regeringsunderlaget.

Både Lööf och Björklund såg till att återigen förklara och försvara sina respektive partiers beslut att släppa fram den socialdemokratiska partiledaren Stefan Löfven som statsminister. Något som direkt öppnade för den självklara kritiken från bland andra moderatledaren Ulf Kristersson att det enda som förenar partierna i januariöverenskommelsen är vad de är emot – nämligen Sverigedemokraterna. För första gången sedan 2004 replikerade två ledare för, numera före detta, allianspartier på varandra, i form av Lööf och Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor.

Kristersson förklarade sig vara en konstruktiv opposition, som både värnar vad som är bäst för Sverige och som utgör ett alternativ till regeringen. Ståndpunkten sattes direkt på prov då vänsterledaren Jonas Sjöstedt sträckte ut en hand för att fälla regeringen med syftet att stoppa den planerade nedmonteringen av värnskatten. Men Kristersson höll sig till noterna och förklarade att han visst ville fälla regeringen, men inte med borttagen värnskatt som förevändning, eftersom det är en reform som Moderaterna stödjer.

Lööf och Björklund skyltar gärna med de sakpolitiska reformer som ingår i januariöverenskommelsen, och som i många fall är positiva, såsom just borttagen värnskatt. Men partiledardebatten illustrerade också de sakpolitiska låsningar som överenskommelsen orsakat.

I ett replikskifte uppmanade Kristersson Löfven att tillsammans genomföra välbehövliga restriktiva reformer på migrationsområdet. Sett till valresultatet borde sådan sakpolitik vara lätt att genomföra, eftersom det i grunden är något som de tre största partierna är för, men på grund av januariöverenskommelsen blockeras tills vidare ett sådant genomförande. Den innehåller istället raka motsatsen, bland annat i form av mer generös anhöriginvandring.

Om Jonas Sjöstedt förra mandatperioden var skicklig på att agera opposition trots att Vänsterpartiet samarbetade med regeringen har han nu ännu större frihet att kritisera Löfven. Agerandet kommer sannolikt att fortsätta så länge januariöverenskommelsen är vid liv, oavsett hur mycket inflytande V eventuellt får vid sidan om. Efter den aggressiva formuleringen om V i januariöverenskommelsen får regeringen, Centern och Liberalerna nu precis vad de beställt från Sjöstedt.

Sannolikt är det så här debatterna kommer att se ut så länge C och L är stödpartier åt en rödgrön vänsterregering. Hur djup splittringen inom den tidigare alliansen blir återstår att se, men sannolikt blir den stor. M och KD agerar opposition i traditionell mening, medan C och L försöker forma en mildare variant av samma vara. Det senare kommer dock inte att fungera. Antingen stöder man en regering eller också opponerar man mot den.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.