Mer bomber och granater

Ledare
PUBLICERAD:
Karl Engelbrektson inspekterar trupperna.
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
Behovet av att åtgärda de senaste decenniernas nedrustning av det svenska försvaret är fortsatt stort. Gammal utrustning måste bytas ut, modern teknologi införskaffas och förbanden måste utökas så att Sverige kan försvaras heltäckande. Tyvärr är vägen dit lång.

Beskedet häromdagen från politiska företrädare för kommunerna Kristinehamn, Karlskoga och Karlstad att man vill se Försvarsmakten återvända till regionen var ett trevligt sådant.

Inte bara för att det skulle vara av nytta för Kristinehamns kommun och kringliggande områden i termer av jobb och tillväxt. Man skall inte heller underskatta betydelsen av att återuppliva traditioner, och med Kristinehamns garnisons närvaro från 1944 till 2005 så får det väl sägas utgöra något av en tradition.

Men en nystart av den militära närvaron vore naturligtvis betydelsefull främst utifrån dess militärstrategiska funktion. Vad det konkret skulle handla om är en återetablering av artilleriregementet som omlokaliserades till Boden efter att garnisonen lades ned i och med försvarsbeslutet 2004.

Att försvaret behöver utöka sitt artilleri är en bedömning som gjorts av Försvarsmakten själv. I ”Perspektivstudie om hur försvaret bör utvecklas till 2035” skriver man att utbyggnad av bland annat just artilleriet bör prioriteras, liksom utbildning inom detsamma.

I dagsläget har Sverige bara ett enda artilleriregemente, förlagt i Boden. Skulle dagen komma då fientlig makt invaderar svenskt territorium måste försvaret ha möjlighet att snabbt och effektivt kunna förflytta artilleriet dit det behövs. Det är inte riktigt möjligt när det enda artilleriregementet är placerat i Boden. Det vore alltså rimligt att ha ett regemente även i Mellansverige – och helst även ett i Sydsverige. Även Gotland skulle må bra av några artilleripjäser.

Men det finns som bekant mycket annat som också skulle behöva rustas upp i svenskt försvar. Dels behövs fler krigsförband. Men enligt överbefälhavaren Micael Bydén finns det också en hel del gammal materiel från 70-talet som närmat sig sitt bäst före-datum och egentligen måste bytas ut. För att inte tala om den nya militära teknologi som tagits fram de senaste åren men inte används av det svenska försvaret.

En modernisering av flottan är också angelägen, liksom utvecklandet av svensk förmåga till cyberförsvar. Det får inte heller glömmas att de anställda behöver en lön de kan leva på – vilka fler än kanske de altruistiskt patriotiska kommer annars att söka sig till försvaret, och än mer stanna kvar? Som det ser ut i dag får en nyanställd endast 19 000 i månaden.

Nyligen varnade också arméchefen Karl Engelbrektson för att armén inte kommer kunna nå det mål som finns uppsatt om två fungerande brigader fram till 2020. I dagsläget finns bara en av brigaderna på plats. Den andra brigad som har planerats har inte byggts upp i sin helhet, och de bataljoner som redan ingår i brigaden har inte heller samtränats.

Med tanke på svårigheterna att nå upp till målet om två brigader till 2020, ser det inte heller särskilt ljust ut för de hela fem brigader som planeras finnas på plats 2025.

Det är en lång önskelista, och den kan göras längre. Dyrt, kan tyckas. Det är det också, men ett gott försvar måste få kosta. Att som Natoländerna lägga två procent av BNP till försvarsbudgeten är helt nödvändigt.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.