• idag
    10 juli
    11°
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    11 juli
    17°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    12 juli
    20°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    13 juli
    20°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    14 juli
    21°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Förintelsen: Vi minns för att lära av historien

Debatt
PUBLICERAD:
Men vi minns även Förintelsen av det enkla skälet att vi är skyldiga att lära av historien, så den inte upprepar sig. Inte minst är detta viktigt i vår tid, som under de senaste åren blivit halvgalen på ett sätt som få kunnat förutse, skriver Sören Dalevi.
Foto: Magnus Carlsson
Detta är ett tal som biskop Sören Dalevi höll i domkyrkan i Karlstad på Förintelsens minnesdag, söndagen den 27 januari 2019.

År 1952 fick den franske författaren François Mauriac Nobelpriset i litteratur. Strax därefter kommer en ung judisk journalist för att intervjua honom. Journalisten heter Elie Wiesel, och är en överlevare från förintelsen – något han inte gärna pratar om. Men i intervjun svarar inte Mauriac på Elie Wiesels frågor, utan han brer istället ut sig om sin kristna tro och om Jesu lidanden. Till sin egen förvåning blir Elie Wiesel rejält förbannad, och avbryter Mauriacs utläggning:

– Jag känner tusentals barn som led långt värre än er Jesus led. Om det talar vi aldrig. Kan ni fatta det?

Wiesel rusar ut ur lägenheten, men Mauriac släpar honom tillbaka. Wiesel har berättat att han skämdes, men att Mauriac övertalade honom att skriva om sina upplevelser från Monowitz, IG Farbens fabrik intill dödslägret Auschwitz. 1958 kom så boken ”Natten”, La Nuit, ut på franska. Med förord av just François Mauriac. Och ska man läsa en bok om Förintelsen, är det en bra bok att läsa.

Den mest kända scenen i boken handlar om en hängning av tre fångar, två män och en pojke. Männen dör strax, men pojken väger för lätt och sprattlar länge medan de andra fångarna tvingas se på. Medan pojken hänger där och sprattlar hör huvudpersonen i boken hur någon i ledet bakom tyst säger ”Var är Gud?” och huvudpersonen tänker för sig själv: ”Där. Det är han som hänger där i galgen”.

Förintelsen är en fruktansvärd händelse i vår kulturs mitt, men det som gör den unik var inte brutaliteten. Folkmord är alltid brutala. Det som gör att Förintelsen är unik, är att det för förövarna inte ens fanns ett enda rationellt skäl för att göra den, ingenting reellt att vinna, till skillnad från andra brutala folkmord. Till exempel det som armenierna utsattes för 1915-1917.

Folkmordet på armenierna rymde minst lika obehagliga händelser, men genomfördes med argumenten att man var rädd för att den kristet armeniska befolkningen skulle liera sig med de kristna ryssarna vid en eventuell rysk attack. Och armenierna hade funnits där före turkarna och kunde därför hävda att landet var deras. Dessutom ville ungturkarna som genomförde folkmordet göra sig av med de armeniska handelsmännen.

Argumenten i andra folkmord förtar inte på något sätt brutaliteten i dessa, men med Förintelsen av judarna är det annorlunda. Judarna hade ingen armé och de hade inget land. Många av dem såg sig dessutom inte ens som judar, de visste ibland inte ens om att de var judar; de utgjorde inget hot mot någon. De dödades enbart på grund av ideologi. Enbart på grund av en kulturell attityd. Även när det var en stor ekonomisk nackdel för nazisterna själva, som det till exempel var i Lodz, var det ändå ideologiskt nödvändigt att utföra Förintelsen. Det var ett självändamål i sig själv. Kosta vad det kosta ville.

Vi minns Förintelsen för att hedra offren. Men vi minns även Förintelsen av det enkla skälet att vi är skyldiga att lära av historien, så den inte upprepar sig. Inte minst är detta viktigt i vår tid, som under de senaste åren blivit halvgalen på ett sätt som få kunnat förutse. Vi måste som medborgare och som ledare helt enkelt uppbåda en större moralisk resning än vad våra internationella ledare just nu förmår göra. För om det är något som studiet av Förintelsen lärt mig så är det att världen kände till intentionen redan på 1930-talet. Man ville bara inte ta in det. Man saknade helt enkelt den moraliska resning som vi måste uppbåda i dag.

Några år innan sin död intervjuades Elie Wiesel av den israeliska tidningen Haaretz kring sin tro. Hur var det, var Gud död? Var det Gud som hängde där i repet i arbetslägret? Elie Wiesel svarade:

– Jag tror på Gud, men jag gör uppror mot honom. Jag ber till Gud men jag vet att han inte behöver våra böner, det är vi som behöver dem. Jag ber för att min far bad, och min farfar. Fråga mig inte var Gud var i Auschwitz, jag har inget svar.

Inte heller jag har något svar. Men i brist på svar så kan jag åtminstone minnas.

Sören Dalevi

Biskop i Karlstads stift

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.