Spöket i biskopsgården

Krönikor
PUBLICERAD:

Att bli biskop är en omtumlande upplevelse. Och i allt det kaos som uppstår när man väljs till biskop ingår dessutom att man ska flytta till en biskopsgård. Ty biskopar har, liksom landshövdingar, boplikt.

Den 31 oktober 2016 gick så flyttlasset till biskopsgården i Karlstad. Jag, min fru Veronica samt tre barn i åldrarna 10, 15 och 18 tog huset i besittning, som biskopsfamilj nummer 17 som har bott i huset sedan det uppfördes på 1770-talet.

När jag skriver detta har vi bott i huset i snart två år, och vi har så sakteliga börjat vänja oss med att bo mitt i Karlstad, med allt vad det innebär.

Livet i biskopsgården har sett ganska så olika ut under olika århundraden, men också under olika biskopar. För mig, som valde Människa bland människor som motto när jag blev biskop, har det varit viktigt att biskopsgården ska vara öppen för många olika åldrar och grupper. Här har därför varit såväl mellanstadieklasser som ungdomsgrupper som syföreningar som internationella grupper som koptiska biskopar på besök. Såväl kyrkoherdesamlingar som prästvigningsmiddagar som öppna visningar för allmänheten.

Någon gång per år brukar vi dessutom ha en allmän visning av biskopsgården, som man bokar in sig på gratis via Karlstad turistbyrå. Den visningen brukar jag försöka hålla i själv, om jag kan och hinner. Men det finns också andra visningar av gården, som inträffar lite nu och då.

Vid dessa guidningar brukar jag ibland få frågan om spöken i biskopsgården. Och de första gångerna svarade jag som det var: Nej, vi har (tyvärr) inte sett något spöke. Vår yngsta dotter och hennes kompisar gjorde det annars närmast till en sport att hitta spöken när vi flyttade in. De övernattade på madrass i flera olika rum på övervåningen. Men nej, inget spöke. Sara var lite besviken. Besökarna brukade också se lite missnöjda och besvikna ut när jag sa detta. Jag, min fru och våra barn brukar till och med springa upp på övervåningen på kvällarna utan att tända lampor numera. Det känns inte ens läskigt.

Så en dag bestämde jag mig för att får jag frågan igen, ska jag dra en riktig spökhistoria. Jag hittade på en berättelse som innehöll allt det en bra spökskröna skulle innehålla:

Det var natt. Jag hörde ett ljud från ovanvåningen. Vår hund Svante skällde så han nästan blev galen. Jag går upp, enbart med ett levande ljus i handen (strunt i att jag aldrig skulle gå upp med ett levande ljus utan såklart tända i taket; det är mer dramaturgiskt spännande om jag har ett levande ljus i handen). Plötsligt, när vi står där på övervåningen börjar pianot spela av sig själv, entonigt, rytmiskt, en och samma tangent hela tiden (här slår jag lite snett på tangenten på pianot, så det låter som i en skräckfilm). Ljuset blåses plötsligt ut av en vindpust, och någon tar mig på axeln. Jag känner plötsligt en unken andedräkt i mitt öra, och hör en röst som säger ”Välkommen hit, Sören. Det är jag som är Agardh”. Svante drägglar, ser ut som han ska dö och svimmar sedan.

Så kom då en visning, och jag fick frågan om spöken. Och jag drog min skröna. Det var dödstyst efteråt. Vissa hade ögon i storlek av golfbollar. Så sa jag: ”Nä, jag skämtar bara. Det finns inga spöken!”. Och alla skrattade och andades ut.

Någon månad senare kom en person fram till mig på stan och berättade att jag hade sett spöken i biskopsgården, det hade en bekant till henne berättat.

”Nej”, sa jag, ”det stämmer inte, det var en skröna jag drog. Ett skämt”.

”Min vän skulle aldrig ljuga för mig. Du såg ett spöke”.

”Nej, det gjorde jag inte”

”Men min vän skulle aldrig ljuga”.

Så om du hör en skröna om ett spöke i biskopsgården så vet du nu varifrån det kommer. Och du förstår varför jag har slutat dra skrönor vid visningar av biskopsgården.

Och du förstår att det inte är lätt att vara biskop i Karlstads stift…

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.