En rekordlång nedstängning

Signerat
PUBLICERAD:
Det märktes att det varit kongressval med ledamöter i flyttartagen.
Foto: Henrik L Barvå
Den politiska polariseringen i Förenta staterna har nu lett till den längsta nedstängningen av statsapparaten i landets historia. Och det är svårt att se ett snart slut.

I dag går Amerika in på den 35 dagen av nedstängningen av många federala myndigheter. Orsaken är en periodvis återkommande konflikt mellan presidenten och kongressen om hur budgetmedel skall anslås. Särskilt om kongressmajoriteten tillhört ett annat parti än innehavaren i Vita huset har sådana här nedstängningar förekommit. Men förr eller senare brukar man komma överens.

Det som gör det hela mer osäkert nu är att den demokratiska majoriteten i kongressens representanthus har Donald Trump emot sig, och det är en maktkamp utöver det vanliga. I sak handlar det inte om så mycket pengar (jämfört med hur stor den federala budgeten är) för att börja bygga Trumps mur mot Mexiko, utan det handlar mer om vem som skall bestämma – Trump eller talmannen Nancy Pelosi. Därför har ingendera sidan velat backa undan.

Under ett besök i regi av stiftelsen Medialens regi i december så framstod en nedstängning som tämligen oundviklig. Demokraterna hade nyss vunnit representanthuset med 235 mot 199 mandat, och ville förstås gå i konflikt med Trump. Visserligen vann de inte senaten, och segern var inte så stor jämfört med tidigare mellanårsval till kongressen, men det har inte spelat någon roll.

Vi träffade bland annat den republikanske kongressmannen Tom Cole från Oklahoma, som inte tillhör sitt partis största Trumpanhängare. Men han gav ändå presidenten erkännande för att tillväxten varit stark och arbetslösheten låg, samt att färre trupper är stationerade utomlands. Och till skillnad från tidigare presidenter så ringer Trump ofta, och bjuder också in många ledamöter till Vita huset. Det visar kanske å sin sida på att Trump på ett annat sätt måste försäkra sig om kongressens stöd än föregångarna.

En annan kongressledamot vi möte var svenskättlingen Randy Hultgren från Illinois, som verkade aningen bitter över att nyss ha förlorat sin plats. Han tycker att splittringen har blivit värre än hur det var för 20 år sedan. Nu vågar ingen ledamot flytta till Washington av rädsla för att bli anklagade hemmavid för att ha drabbats av "Potomacfeber". Hultgren är själv ett exempel på en utdöende form av samförståndspolitiker som passar illa in i dagens politiska klimat.

En lobbyist vi träffade fick frågan om hur länge försvarsminister James Mattis, ansedd som sansad och realistisk motkraft i Trumpadministrationen, skulle sitta kvar. Svaret blev "till i början av nästa år". Bara någon vecka senare aviserade Mattis sin avgång. Man lär sig onekligen en hel del genom att ha sysslat med lobbyverksamhet i Washington under många år.

Alla vi träffade var dock överens om att misstron mot Putins Ryssland var stort, och det är en syn som delas av både republikaner och demokrater. Även om anklagelserna om rysk påverkan på Trumpkampanjen varit många, och utreds av åklagare, så har det visat sig att Trumpadministrationen intagit en hård linje mot Moskva. Det satsas också stort på militär upprustning.

På svenska ambassaden redogjorde man för den politiska utvecklingen och hur Amerika trappar ned sin "mjuka makt" och blir mer inåtvända under Trump. Å andra sidan är isolationism en gammal och återkommande företeelse genom landets historia. Men det gör den inte mindre oroande. Ekonomins utveckling är också ett orosmoment. Blir det en hård eller mjuk landning när lågkonjunkturen kommer och obalanserna blir mer uppenbara? Nödvändiga reformer men också vanliga beslut försvåras av den politiska polariseringen. I alla händelser har vi onekligen intressanta tider framför oss.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.