Tuva Novotny: "Jag har på fötterna för att göra Britt-Maries resa med värdighet"

Tuva Novotny debuterar som regissör med två filmer. Där den ena – Fredrik Backmanfilmatiseringen "Britt-Marie var här"– får beskrivas som en feelgoodfilm om att våga börja om i livet lyfter den andra – norskproducerade "Blind spot" – ämnet psykisk ohälsa och självmord.

Hon är nyss hemkommen till vardagen i Köpenhamn efter några intensiva dagar med möten och intervjuer i Sverige. Tuva Novotny ringer upp på väg för att hämta barn och pratar entusiastiskt om sina två filmer som nu möter publiken. Hon blandar både norska och danska ord i jämte de svenska och berättar om en intensiv period i hennes arbetsliv.

– Det är en spännande tid för mig just nu. Båda mina filmer kommer ut samtidigt, säger hon rappt.

– Jag var mer nervös inför premiären av "Blind spot" än jag är för "Britt-Marie". Fördelen med "Britt-Marie" är att många har läst boken, många har en ingång och känsla för projektet. Vilket känns skönt. Jag måste inte uppfinna krutet som jag fick göra när "Blind spot" hade premiär i höstas, en film som publiken var mer nollställd inför.

Att många läst boken skapar också höga förväntningar, hur har du upplevt det?

– Klart att jag är nervös, jag vill förvalta Fredrik Backmans vision och arv, och vill visa en film som ligger i linje med det som läsarna upplevt. Jag är så himla glad över att filmen går upp i nästan varenda biograf i hela landet.

Hon pausar och säger med ett skratt

– Jag är evig optimist och evigt naiv! Tänker att förväntningar bara ska vara en positiv sak. Jag måste ha den inställningen, jag hade inte kunnat gå in i det här projektet med målet att göra en film lika framgångsrik som "En man som heter Ove". Det hade jag inte överlevt. Det finns inte en chans att leva upp till förväntningen att följa upp den mest säljande svenska filmen i världshistorien, typ. Däremot tar jag med mig den välvilja jag upplever finns kring Backmans böcker.

Älskar landsbygden

Huvudrollen i "Britt-Marie var här" spelas av Pernilla August. Hon liksom Tuva har erfarenhet av att arbeta på båda sidor av kameran. När NWT besökte inspelningen av filmen i somras pratade båda om hur de kunde kommunicera på ett nästan intuitivt sätt.

– En av nycklarna till Pernillas gestaltning var att Britt-Marie inte ler. Ofta gjorde vi flera tagningar av scenerna där Pernilla testade olika saker. Men vi avslutade alltid med en "Britt-Marie-tagning", vilket gick ut på att göra scenen på suraste möjliga sätt, haha. Och det var ofta de tagningarna som jag valde sedan i klippningen. Det handlar om fysik, mimik och tonalitet, allt det där. En annan viktig sak var att få fram det korthuggna i hennes sätt att prata. Den kontanta tonen. Hennes språk fick inte vara beskrivande, utan väldigt effektiv. Det var en annan nyckel.

I filmens handling ställs 63-åriga Britt-Marie inför en helt ny livssituation vilket leder till att hon hamnar i det lilla samhället Borg.

– Jag har spenderat halva mitt liv på landsbygden och den andra halvan i storstäder, fortsätter Tuva när hon utvecklar filmens förutsättningar.

– Det har gett mig en värdegrund, jag skulle aldrig porträttera landsbygden ironiskt eller som en karikatyr. Jag har på fötterna för att göra en film om Britt-Maries resa i ett småsamhälle med värdighet och göra historien rättvisa. Jag älskar den svenska landsbygden och de små orterna, lika mycket som jag älskar storstan.

Olika filmprojekt tarvar olika tillvägagångssätt. Där filmen om Britt-Marie är karaktärsdriven är "Blind spot" mer historiedriven.

– Fokus i "Blind spot" var mer närvaro i situationen. Mer än på själva karaktärerna.

Depression

"Blind spot" är en norskproducerad långfilm filmad i en enda tagning. Tuva Novotny står för både regi och manus. Den utspelar sig till stor del på ett sjukhus och utöver fem skådespelare medverkar ambulanspersonal, läkare och sköterskor som arbetar på plats.

– Bakgrunden till filmen kommer från forskningen kring självmord och hur man arbetar för att förhindra det. Samhället saknar basala vardagsverktyg när det gäller att prata om och förhålla sig till psykisk sjukdom. Få vågar prata om depression när man är mitt i det. Det gäller också de som lever runt omkring. Jag har själv upplevt att jag inte visste hur jag skulle prata med någon som mår dåligt. Samtidigt som all forskning visar att den bästa hjälpen är att bryta isolationen, att prata. Det ville jag göra en film om.

I arbetet med filmen har hon konsulterat experter, forskare och hälsovårdspersonal.

– Siffrorna kring psykisk ohälsa bland ungdomar stiger. Det kan vara människor som är högpresterande och som ser välmående ut men som mår skitdåligt. Det där var intressant att peta i – hur kommer det sig att vi inte ser de blindzonerna? Jag tror att många lever i en polariserad tillvaro där man känner på ett sätt inuti, men visar upp en fasad som säger något helt annat. I den kampen som uppstår i det där är man ofta ensam och isolationen kan leda till självmordstankar.

"Blindspot" gick upp på bio i Norge och fick ett fint mottagande. Amerikanska Variety har lovordat filmen och i Sverige kommer den att från och med nästa vecka finnas tillgänglig på digitala plattformar.

– Missionen med filmen är att uppmana människor till att prata högt om psykiska problem.

Varför valde du att spela in i faktisk sjukhusmiljö med riktiga läkare och dessutom i en enda tagning? Tillvägagångssättet verkar ha haft en poäng i sig?

– Absolut. Det bottnar i att det är väldigt viktigt hur vi pratar om ohälsa. Vi ska prata om det på ett icke-romantiserande, icke-glorifierande, icke-dramatiserande sätt. Och entagningsmetoden kändes som den enda vägen att gå. För film klipps för att dramatisera och förhöja, skapa suspens. Men här fick det inte finnas något smickrande, min tanke var att göra ett nyktert nedslag i en situation där en familj hamnar i ett utsatt läge.

Men att göra allt i en tagning måste ha krävt mycket repetition?

– I wish! Men vi repade bara i två veckor och hade en generalrepetition sedan körde vi. Tre tagningar gjordes. Det fanns inte mer pengar så hade ingen av de tagningarna funkat hade vi varit körda. Det var en fantastisk upplevelse för oss alla, både cast och crew, att arbeta tillsammans på det här sättet. Alla var tvungna att vara i fullständig synk och samlad koncentration.

Nu har du gjort två långfilmer som regissör efter drygt 20 år som skådespelare, var regiarbetet som du förväntat dig?

– Jag hade inte romantiserat regiarbetet alls. Min förflyttning från skådespelare till regissör skedde väldigt organiskt. Jag hann aldrig skapa några direkta förväntningar. Däremot hade jag skaffat mig så mycket erfarenhet och rutin att jag visste vad det innebär att regissera.

Även om de båda filmerna är väsensskilda så bottnar de i en vardagsdramatik, är det där du vill verka som filmskapare?

– Jag vet inte riktigt. Det finns flera berättelser jag vill jobba med som kanske inte är direkt fantasy, men som är betydligt mindre socialrealistiska. Men min hemmaplan är nog vardagsdramat som du säger. Men det vore väldigt intressant att testa andra områden också.

Du varvar regi- och manusarbete med skådespelande nu, berätta om filmen "Death of an author" du nyligen spelade in med Ben Kingsley.

– Den är regisserad av Daniel Alfredson och spelades in ibland annat i Serbien och Albanien. Jag gjorde min första större filmroll i Daniels "Tic Tac" för 20 år sedan, så det var underbart att åter arbeta med honom. Filmen är klar men det är oklart när den kommer på bio.

Vad blir nästa film?

– Jag ska sätta i gång med arbetet kring en ny produktion snart som jag skrivit manus till och ska regissera. Och så har jag just avslutat inspelningen av en dansk film som heter "The Suicide tourist" tillsammans med Nikolaj Coster-Waldau från "Game of Thrones". En väldigt spacig film.

Du trivs med växelbruket?

– Ja! Det är skönt att ha flera ben att stå på.

"Britt-Marie var här" har svensk biopremiär fredag 25 januari. En trailer för “Blind spot” ser du här.