Den förra mandatperiodens rödgröna regering gjorde inte direkt något lysande jobb. Det lär inte heller Stefan Löfvens nygamla regering göra. Den känns trött och oengagerad.
Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det kanske inte så dåligt att ha en regering som inte uppbådar någon större entusiasm. I synnerhet inte som den inlett ett samarbete med de så kallade mittenpartierna och därmed inte kan driva så mycket egen politik som den hade önskat. En letargisk regering blir snarare perfekt när man skall förhala och kollra bort sina centerliberala stödpartier.
Magdalena Andersson (S) får fortsätta som finansminister, men kommer att få betydligt svårare när konjunkturen vänder nedåt och hon inte direkt underlättat för det under de gångna fyra åren.
Att olyckan Margot Wallström (S) får fortsätta som utrikesminister var dessvärre väntat, men hon har stark ställning internt i partiet och den falangen måste hållas på gott humör även till priset av en utrikespolitik som gör sig till ovän med många länder i omvärlden, och till på köpet riskerar vår säkerhet med sin världsfrånvända idealism. Demoniseringen av Mellanösterns enda demokrati – Israel – lär fortsätta, liksom stödet till en palestinsk myndighet som oförblommerat kolporterar antisemitism.
Hon får sällskap av Peter Eriksson (MP) som biståndsminister. Han förlorade sitt riksdagsmandat men har nu sin trygghet ändå. Räkna inte med några omläggningar av en dysfunktionellt biståndspolitik. Ann Linde (S), som kom lindrigast undan Transportstyrelseskandalen trots att hon egentligen var mest skyldig (hon fick reda på säkerhetsläckan först men reagerade aldrig), får ansvar för utrikeshandeln. Ygemans upphöjning har vi redan berört (NWT 22/1)
När sorgebarnet Gustav Fridolin (MP) lämnar så lyfts Anna Ekström (S) upp som chef för utbildningsdepartementet, en av de mer välkomna förändringarna. Ekström har kompetens och erfarenhet. Detsamma får sägas om den nye EU-ministern Hans Dahlgren, en 70-årig veteran och tidigare grå eminens, men han placeras i statsrådsberedningen, som om man inte riktigt litade på Wallström.
Annika Strandhäll (S) petas ned ett pinnhål på socialdepartementet när Lena Hallengren (S) tar över där. Mikael Damberg (S) petas också nedåt från den tunga näringsministerposten, som Ibrahim Baylan (S) tar över, till att som inrikesminister spela andrafiolen på Morgan Johanssons (S) justitiedepartement. Tyvärr passade man inte på att lyfta tillbaka krishanteringsfrågorna och det civila försvaret till försvarsdepartementet, där Peter Hultqvist (S) fortsätter som en sorts militärminister. Det hade behövts en samordning av totalförsvaret under ett och samma departement.
Så kommer vi till sist till kulturdepartementet, som rattas av Miljöpartiets före detta partisekreterare Amanda Lind, som hann trampa i klaveret redan innan hon tillträtt. För på söndagskvällen delade hon en bild på sociala medier där hon hyllade partiets tidigare statsråd med orden "pionjärer, hjältar, som har kämpat varje dag för att förverkliga Miljöpartiets politik för miljö och klimat, demokrati, jämställdhet och rättvisa."
Problemet är att bland dessa räknade hon Mehmet Kaplan, som 2016 tvingades avgå sedan det avslöjades att han haft samröre med den ultranationalistiska turkiska organisationen Grå Vargarna och islamistiska Milli Görüs. Han har också gjort liknelser mellan Israels behandling av palestinier och nazisternas behandling av judar på 1930-talet (SvD 17/4 2016). Det tyder inte på gott omdöme från en minister som också skall ansvara för demokratifrågor. Hennes ursäkter och "förtydliganden" har tett sig halvhjärtade och pekar på inneboende problem hos Miljöpartiet när det gäller synen på extremister.
Detta är något som borde få centerliberaler att obekvämt skruva på sig, men deras protester klingar ihåliga. De har ju hjälpt fram denna regering.