Helena sadlade om och fick en ovanlig titel

Det finns inte många likheter mellan att jobba på bank och som möbeltapetserare. Helena Hellström gjorde det tvära kastet däremellan. Idag driver hon Linnehaget i Arvika och är en av få som kan titulera sig tapetserarmästare.

Den som bäst vet hur Arvikabornas möbler ser ut, inifrån och ut, är Helena Hellström. På Storgatan 35 tar hon emot sedan hösten 2014. Vägg i vägg ligger Tilde Tryck och mittemot Elins bakgård.

– Vi trivs jättebra här, läget är så bra och det är en kreativ miljö, säger hon.

När våren och sommaren kommer brukar de kreativa grannarna luncha tillsammans vid sitt egna lilla hörn på Elins bakgård. Samma byggherre som gav förutsättningarna för Elins bakgård gjorde också om den mörka lokalen till vad den är idag. En ljus och inbjudande verkstad, som också rent affärsmässigt har ett bra läge.

– Det första jag gjorde var en laminofåtölj i fårskinn och den ställde jag ut i skyltfönstret när jag öppnade i oktober. Före jul hade jag fått 13 beställningar på sådana fåtöljer. Arvikaborna är kvalitetsmedvetna och detsamma gäller norrmän som ofta kommer hit, säger Helena.

Helena har också en kollega, Elin Östegaard som är utbildad tapetserare och som gick som lärling hos henne. Runt deras ben springer gårdshunden Allis, många kommer in bara för att hälsa på henne.

Värmländska rötter

Helena har flyttat mycket genom åren och bott bland annat i Gävle, Jönköping och nu senast i Göteborg. Men rötterna har hon i skogarna kring Årjäng och det är också därifrån som namnet på hennes tapetserarverkstad kommer från.

– Min pappa är från Årjäng. I skogarna där fanns en torpstuga som hette Linnehaget. Jag har alltid tänkt att det ska namnet vara på min tapetserarverkstad.

Större delen av sitt yrkesliv har hon dock ägnat åt något helt annat, på bank. Att hon så tvärt bytte bana har hon sin son att tacka för.

– Efter 25 år på bank kände jag att jag ville göra något annat. När en av mina söner flyttade ut sa han till mig att den där fåtöljen, ska inte du klä om den mamma?

Helena tänkte att det skulle bli billigare att lämna in den till en tapetserare än att gå en kurs. Men det skulle visa sig bli båda alternativen. Så fort hon klev in hos tapetseraren var hon fast.

– Det var något med själva hantverket och atmosfären i verkstaden. De höll på med någon fåtölj och jag tänkte att det där måste jag få prova.

50 år fyllda bytte hon bana och gick två veckors kurs på Capellagården på Öland och byggde på det med en tvåårig tapetserarutbildning i Lerum. När hon var färdigutbildad gick hon två år som lärling hos en erfaren tapetserare på Sockerbruket i Göteborg. Samtidigt gick också flytten till Arvika, för att ta över svärföräldrarnas hus och så öppnade hon Linnehagets Tapetserarverkstad.

Gammal tradition

Yrket bygger på en minst sagt gammal hantverkstradition. I slutet av 1500-talet kom det till Sverige men dess stora genombrott kom först i slutet av 1600-talet. Visst har vissa saker moderniserats, som att det idag används skum i sitsarna och resåren som senare gjorde inträde.

– Den största skillnaden är förstås moderna verktyg och hjälpmedel. Till exempel häftklammer istället för nubb, häftpistol istället för hammare, symaskinen och diverse elverktyg.

Men arbetssättet är i stort sig likt från hur man klädde en fåtölj på 1700- och 1800-talet. Då som nu används material som tagel, kokosfiber och kroll. Dagens fåtöljer är dock betydligt bekvämare.

– Ja vi har inte suttit i mjuka soffor och fåtöljer särskilt länge egentligen.

I en tid då mycket skyndas på och ska effektiviseras sjunger Helena hellre långsamhetens lov. Expandera är hon inte heller intresserad av.

– Jag är nöjd med den nivån jag har det på och jag får det att gå runt.

Undervisar

Tapetseraryrket fick också in henne i en annan profession. Tre dagar i veckan undervisar hon i möbeltapetsering på Stenebys yrkeshögskola i Dals Långed.

– Det är jätteroligt att undervisa och få lära ut det man kan. Men i höst går jag troligtvis tillbaka till heltid i verkstaden igen.

I tio år har hon ägnat sig åt yrket men det var först förra året hon nådde det verkliga målet: att ta gesäll- och mästarbrev.

Vissa tar bara gesällbrev men Helena hade siktet inställt på båda. Drygt 300 timmar senare, fördelat på kvällar och helger under ett halvår, så nådde hon målet. Föremålet hon spenderade så mycket tid med var en gammal släktklenod, en chesterfieldfåtölj hon gjorde om från grunden och klädde i skinn.

– Vissa saker ger mer poäng, som materialval och djuphäftning och därför valde jag det som var svårare för att få mer poäng. Tre gånger under processen synades fåtöljen av tre kontrollanter.

Helena klarade av både gesäll- och mästarbrevet.

– Mästarbrevet får jag ta emot i Blå Hallen i Stockholms stadshus i november. Det blir så klart en kvalitetsstämpel att få det. Det är jag ganska stolt över att ha fixat.

Därmed kan hon titulera sig tapetserarmästare, vilket endast en sällsynt skara kan.

– Ja föreningen Sveriges Tapetserarmästare har inte många medlemmar med mästarlicens.

Dels är det svårt att ta licens men sedan är också yrket okänt för många. Bara under det senaste året har tre utbildningar inom möbeltapetsering lagt ner.

Samtidigt har fler yngre fått upp ögonen för återbruk. Precis som Helena gjorde.

– Det bästa är tillfredsställelsen man får när man är klar och känner sig nöjd, och då brukar kunderna också bli nöjda.

Yrkesvalet ångrar hon inte.

– Jag är glad för mina år på bank. Men det här blir något helt annat, även med småstadens fördelar. Allt har sin tid.

Precis som möblerna som nötts av tidens tand och sedan får nytt liv, i Helenas verkstad.