Makten som gavs bort

Ledare
PUBLICERAD:
I hamn för Stefan Löfven.
Foto: Jessica Gow/TT
Efter 131 dagar så fick Sverige under fredagen en regering. Med 115 ja-röster mot 153 nej-röster och 77 nedlagda så lyckades Stefan Löfven (S) med konststycket att på tredje försöket bli omvald till statsminister, trots att Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträttens införande.

Det berodde förstås på ett mycket skickligt maktspel från Partiets sida, men det är ju deras paradgren. Det hade dock aldrig gått utan deras största tillgång, och något de inte egentligen kan påverka själva, nämligen svensk borgerlighets egen inneboende klåparaktighet. Visst har S lurat skjortan av Centern och Liberalerna (och av Vänsterpartiet men de är ju mer vana vid det), men C och L har också med berått mod låtit sig luras. Det hedrar centerledamoten Helena Lindahl från Västerbotten att hon röstade nej.

Löfven kan nu i stort sett regera tämligen ostört, oaktat vilka överenskommelser med "mitten" eller Vänstern han än slutit. Från och med nu är det han som håller i taktpinnen. Regeringens tre stödpartier har hotat att fälla honom om han inte gör som de vill, men det är tomma hot eftersom Löfven då kan dra fram nyvalsvapnet. Inget av stödpartierna är intresserade av ett extra val eftersom de då skulle åka på storstryk. Dessutom måste de få med sig Sverigedemokraterna på ett misstroende och det är ju ett parti man verkligen inte vill ha att göra med. Det är ju dess blotta existens som gjort att vi hamnat här.

Januariöverenskommelsen (Jöken) är inget annat än den gamla decemberöverenskommelsen (DÖ) i ny skrud. Det är viljan att ignorera ett valresultat, att strunta i en fjärdedel av väljarkåren, som spelat Löfven i händerna. Och paradoxalt nog är det just denna del av väljarkåren, dessa ytterkantspartier, som fått prägla inte bara den här regeringsbildningen utan också den förra mandatperioden.

När centerliberalerna nu släpper fram Löfven så får vi inte glömma att detsamma gjorde alla fyra dåvarande allianspartier 2014, och ingick några månader senare DÖ i samma anda. Men medan Moderaterna och Kristdemokraterna insett det vansinniga så står alltjämt C och L fast vid de tankegångarna, och det spräckte till slut alliansen. Detta är något som M och KD borde ha insett långt tidigare, men istället så var de bakbundna av DÖ-låsningarna.

Därför blir det ett stort dilemma i hur M och KD nu skall driva opposition framöver. Alltför kraftig opposition kommer att försvåra ett framtida samarbete med C och L, men å andra sidan gör man sig irrelevanta om man fortsätter att tassa fram i filttofflorna, och ger bort oppositionsrollen till SD. Det får inte hända och borgerlighetens enda hopp står nu till att inte rygga tillbaka från att driva sin egen politik och opponera så mycket den kan. Det var ju inte M och KD som spräckte alliansen och blev stödparti åt en rödgrön vänsterregering. Om C och L sedan skulle komma på bättre tankar är det bara att välkomna dem tillbaka, men med ett vakande öga.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.