Den 42:a upplagan av Göteborgs Film Festival inleddes på fredagen. Det är en av Nordens största filmfester som lockar intresse även internationellt.
NWT möter två värmländska filmare som premiärvisar verk under festivalen.
Dokumentärfilmen "Allt vi äger" handlar om beroende och medberoende, men i lika stor grad om vänskap och viljan att försöka förstå sin egen bakgrund.
Det är Emily Norlings debutfilm.
Hon är själv en lika stor deltagare i sin dokumentärfilm som Curtis och Johan, som båda kämpar med beroende. Här möter vi en verklighet i skuggsidan där varje dag är en kamp. "Det tar så jävla mycket på hjärtat det här", konstaterar Emily Norling i filmens inledning.
Filmen fick liv tack vare slumpen. Nyss hemkommen från en dokumentärfilmsutbildning i Bosnien hamnade Emily Norling bakom Curtis i en rulltrappa i Stockholm. På hans ryggsäck stod meningen "Allt man äger bär man var dag", skrivet med tusch. Orden fastnade hos Emily och det som började med ett utbyte av telefonnummer kom att bli en omtumlande vänskap.
– De tio dagarna i Bosnien var mitt första möte med filmen. Jag hade länge tänkt tanken och haft en ambition att syssla med film, men det var först där som det tog form. Det som lockade mest var också tanken på att göra allt själv.
Det började som en kortfilm men utvecklade sig över tid till att bli allt mer omfattande. De första bilderna filmades 2015.
– När jag såg Curtis rygga kände jag något. Något som bröt mot allt annat. Curtis presenterade mig sedan för Johan som är den andre mannen i filmen. Vi kom varandra väldigt nära, vänskapen blev väldigt intensiv från start.
Johan och Curtis lever med missbruk.
– Missbruk, eller beroende, kan se ut på många olika sätt. Det finns såklart olika grader av utsatthet kopplat till det. Jag har erfarenhet av missbruk i mitt liv, men det är inte i närheten av det som Johan och Curtis lever med. De lever på gatan.
Hur kom det sig att du började filma?
– Jag kände en så stark känsla. Johan och Curtis hade så mycket att berätta, de ville dela med sig. En stor del av vår relation handlar om att prata ur sig. Om ångest, beroendet, känslor. Men också mycket politiskt, om hur samhället brister i hanteringen av människor som dealar med sådant här. Samtidigt kom vi att dela en vänskap som är väldigt fin, flummig och rolig. När jag började filma fanns det inte klara idéer om att materialet skulle användas till en film. Det var mer att jag filmade, precis som man tar kort på saker man upplever tillsammans vänner. Allt gick på känsla.
Med tanke hur stor del du själv är med i filmen är det lätt att få känslan att filmen är ett sätt för dig att ta hand om dina egna erfarenheter?
– Utan tvekan. Hela den här resan med Johan och Curtis har gett mig insikt i en massa saker. Arbetet har pågått i flera år och med tiden blir saker väldigt tydliga inom en själv. Varför triggas jag av vissa saker? varför känner jag så inför just det här? Varför är jag så trygg i det här när mina vänner tycker att jag är galen? Jag har behövt gräva i mig själv och filmen har inte löst någonting för mig, men jag har fått svar på många frågor. Det har varit ett utforskande av mig själv.
– På ett annat plan har arbetet med filmen lärt mig otroligt mycket om filmmediet. Det här är min första produktion och det är dessutom en långfilm. Det har varit en ofattbar resa.
Vilken reaktion har du fått på den färdiga filmen från Curtis och Johan?
– De hoppas på någon slags upprättelse. Filmen visar att det finns så mycket mer hos en person än beroendet. I ett samhälle där du hela tiden stigmatiseras på olika sätt – alla tycker att det väl bara är att sluta knarka – utan insikten av att det ligger trauman, erfarenheter och sjukdom bakom. Folk är snabba med att döma ut människor fast det aldrig är så enkelt. Curtis och Johan lever hela tiden från stund till stund. De vet att de lever i dag, men har ingen aning om de gör det i morgon.
“Självförbrännande“
Göteborgs filmfestival lockar årligen över 30 000 personer. För en debutant är det naturligtvis extra speciellt att få sitt förstlingsverk utvalt för visning.
– Jag vill alltid, alltid, alltid göra det här! konstaterar Emily Norling när vi pratar om hennes fortsatta filmande.
– Men nästa film kanske blir en spelfilm, vi får se. Jag behöver andrum, behöver vända kameran från mitt eget inre. Det är självförbrännande.
Hur känns det att premiärvisa under filmfestivalen?
– Det känns speciellt att visa filmen. Men jag har stängt av tankar om vad folk ska tycka och så. Det är viktigare för mig att filmen känns sann. Sann mot mig själv. Just nu känner jag: "Fan va jag har vågat!" Många kommer att fatta grejen, många kommer att känna sig sedda.
Kortfilm om skilsmässa
Karlskogafilmaren Marcus Carlssons film "Anna och Tomas" är uttagen i kortfilmskategorin på Göteborgs filmfestival.
– Efter arbetet med min långfilm "Kärlek & vilja" ville jag arbeta med något betydligt kortare, säger Marcus Carlsson och konstaterar att den tog fyra år att göra klar. Kortfilmen "Anna och Tomas" spelades in under fyra dagar.
– Jag ville fokusera på ett par. Det kom att handla om en skilsmässa, något som kändes spännande att skildra. Just det där att ett papper kan ha en så stor laddning. Har man skilt sig bara för att båda parter skrivit på? Rent juridiskt ja, men känslomässigt?
Manuset arbetade Marcus Carlsson fram tillsammans med de två skådespelarna som medverkar. Nu när det närmar sig visning är regissören märkbart stolt över att festivalen valt att visa filmen.
– Det är superstort! Ur ett kortfilmsperspektiv är det en av världens största filmfestivaler. Att en film får starta på just den här festivalen brukar betyda att den får ett långt liv. Det öppnar upp till fler festivaler.
Vad väntar härnäst för dig?
– Jag regisserar en pjäs på Göteborgs stadsteater som heter "Shirins vargar". Premiären är den 8 mars.
Vad blir nästa film?
– Den ska heta "Biodlaren" och Adam Lundgren ska spela huvudrollen. Han gjorde även en av rollerna i min tidigare film "Din barndom ska aldrig dö". Jag har jobbat med den en längre tid och förhoppningsvis kommer inspelningarna i gång i slutet av sommaren. Den utspelar sig i Värmland, precis vid gränsen till Norge.
Vad tycker du är signifikativt för ditt filmskapande?
– jag vill göra film om människor. Jag tror mycket på vardagsdramatiken. Det är där det sker. Jag är också mån om att inte filmerna ska ge några tydliga svar, jag vill ställa frågor. Småstaden, just att skildra mindre samhällen på film tycker jag är intressant.