Så blev det svart på vitt vad som egentligen varit klart långt tidigare – Centerpartiet och Liberalerna sviker sina forna allianskamrater, sina väljare och sin egen ideologi för att sätta sig i knät på Stefan Löfven (S). De lär få känna på hur det är att vara dörrmatta åt Socialdemokraterna. Och Sverige blir den stora förloraren under ytterligare förlorade år.
Den borgerliga alliansen är död. Det var moderatledaren Ulf Kristerssons kommentar, som sedan KD-ledaren Ebba Busch Thor stämde in i. Fast den har varit död sedan länge, men nu går det inte längre att låtsas som något annat. Den dog definitivt när C och L aktivt röstade mot Kristersson som statsminister i höstas, även om det går att hävda att den dog ännu tidigare. Till exempel när C släppte igenom gymnasieamnestin för unga afghanska män utan asylskäl, eller när man backade ur misstroendeförklaring med anledning av skandalen hos Transportstyrelsen.
Man skulle till och med kunna säga att alliansen dödförklarade sig själv när den ingick decemberöverenskommelsen (DÖ) 2014 och gjorde sig själva till de facto-stödpartier till Löfvenregeringen. Nu har centerliberalerna ingått en ny DÖ och blivit stödpartier åt en fortsatt Löfvenregering, vilket på sätt och vis är en logisk fortsättning eftersom dessa båda partier, till skillnad mot Moderaterna och Kristdemokraterna, fortfarande är fast i DÖ-tänkandet att till varje pris hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande (vad som nu menas med "inflytande").
Detta är ingenting annat än ett monumentalt svek, en stöt rätt in i hjärtat på det hittills förtroendefulla borgerliga samarbetet. Kanske det värsta sedan Bondeförbundets kohandel med S 1933, eller när Gunnar Hedlund satte sig i Erlanders regering 1951-57. Socialdemokraterna, som gjort sitt sämsta val sedan demokratin infördes, har inte behövt göra särskilt mycket, och lyckas nu ändå sitta kvar vid makten. Detta har borgerligheten, enkannerligen C och L, åsamkat sig själva.
Det är oklart om C-ledaren Annie Lööf ens begriper hur stor skada hon har gjort och hur fundamentalt hon nu ändrat Sveriges politiska landskap. Förmodligen förstår hon det inte, givet hennes snack om att C fortfarande skall vara "ett liberalt oppositionsparti". Men man kan inte vara ett oppositionsparti om man släpper fram en statsminister som man sedan skall budgetsamarbeta med!
På pappret har C och L fått igenom en del liberala reformer, men det är inga som de inte ännu hellre och lättare skulle ha fått igenom med en borgerlig regering. Dessutom får de svälja en del saker som flygskatt, friår och familjeveckor. Frågor om arbetsrätt och hyresregleringar kommer S att begrava i utredningar.
I praktiken gör man nu Löfven osårbar i fyra år. Han kan alltid hota med extraval, som C och L med all säkerhet skulle förlora stort på då de kommer att tappa många väljare, och dessutom så skulle man behöva ta stöd av SD för att fälla honom. Och alla andra alternativ är ju enligt C och L sämre då dessa behöver detta förhatliga SD-stöd.
Nu är det inte över än. Partiernas olika råd måste säga sitt under helgen och L-ledaren Jan Björklund har en stor intern opposition mot sig. Dessutom så måste en ny Löfvenregering även ta stöd av Vänsterpartiet, och hur pigga är de på att medverka till centerliberal politik? Det visar också hur hycklande C och L är när de säger att de inte kan acceptera från ett extremparti (SD), men samtidigt agera på ett sätt som gör att det krävs stöd av ett annat (V).