Efter fyra månader blir det kanske klart till helgen vem som till slut får bilda regering. Även om man fick ta onödigt långledigt under helgerna så är riksdagens partier nu inne på upploppet, pressade av den tidtabell som talmannen Andreas Norlén (M) lade fram strax före jul.
Under torsdagen var det (ännu ett) avstämningsmöte hos honom för Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M). På måndag skall ett förslag komma som riksdagen sedan skall rösta om på onsdag. Går det inte så upprepas proceduren veckan därpå och misslyckas även det så hägrar ett extra val. Valmyndigheten har lagt fast ett sådant till tidigast den 7 april.
Det är hotet om ett extra val, eller "avgrunden" som talmannen kallat det, som verkar ha fått partierna att ta sin uppgift på allvar. De mest trilskande partierna, Centern och Liberalerna, pressas också av sjunkande opinionssiffror. Liberalerna riskerar allvarligt att åka ur riksdagen och även Centerpartiet har förlorat många sympatisörer på sitt halsstarriga agerande. Förtroendet för partiledaren Annie Lööf har också störtdykt.
Enligt en mätning från Demoskop som presenterats i Expressen (6/1) så har 75 procent av väljarna fått minskat förtroende för ledande politiker under den här processen. Av dessa är det sedan 85 procent som tycker att det är C som skött sig dåligt, och för L är siffran 74 procent. Enligt en färsk opinionsmätning från samma institut så går Kristdemokraterna om Centern – 7,7 procent respektive 6,9. Därför torde varken C eller L vara särskilt entusiastiska inför ett extra val.
Alltså måste de till slut bestämma sig. De kan inte fortsätta att säga nej till allt, och deras egna fantasifulla alternativ har också visat sig just fantasifulla. De kommer inte längre undan utan måste välja vilket av de två oförenliga vallöftena som de måste bryta – att stödja en socialdemokratiskt ledd regering eller att ge Sverigedemokraterna "inflytande" (vad nu det betyder). På lördag samlas Centerpartiets förtroenderåd för beslut och på lördag är det Liberalernas partiråd som träffas.
Från Centerhåll har det inte läckt ut mycket, men desto livligare har det varit hos de gamla folkpartisterna. De må vara ett litet parti, men åsiktsspridningen är stor inom Liberalerna, som det brukar vara. Nästan halva den lilla riksdagsgruppen (8 av 20) har öppet revolterat mot Jan Björklund och partiledningen och sagt att de föredrar Kristersson som statsminister. Och det är många tunga namn, som exempelvis försvarspolitiske talespersonen Allan Widman, ekonomisk-politiske talespersonen Mats Persson, integrationspolitiska talespersonen Gulan Avci och Johan Pehrson.
Värmländske riksdagsledamoten Arman Teimouri har inte bestämt sig än, men av uttalanden i NWT (9/1) så verkar han ha ruckat en del på sin tidigare hållning och säger nu att SD inte skall diktera hur han röstar, alltså att SD:s eventuella agerande skall avgöra hur han ställer sig i regeringsfrågan.
Om tillräckligt många L-ledamöter bestämmer sig för att frondera så kan det faktiskt också bli en press på Centern. Även om det räcker med C-stöd för Löfven så skulle ett sådant ställningstagande uppfattas som mindre legitimt om man inte också hade med sig hela L.
Beslutet borde inte vara så svårt. Centerliberalerna kan väl ändå inte inbilla sig att de kan få större genomslag för borgerlig, liberal politik med en rödgrön regering än med en ledd av Kristersson? De har ju redan släppt igenom en budget med fler borgerliga inslag.