Siv, 76, och Göran, 80, Bastuknappens kanske sista invånare

Siv och Göran Östby bor i ett av Värmlands minsta samhällen: Bastuknappen. På 1950-talet blomstrade orten med över 150 invånare. I dag, 70 år senare, är det enbart tre kvar.

– Det är väldigt ensamt emellanåt, så är det, säger Siv Östby.

Tolv mil norr om Torsby och en mil strax söder om Aspberget ligger Bastuknappen.

Orten har fått sitt namn från finska ”Saunannoppi”: Bastuknappen eller Bastukullen.

I början på 1800-talet fick orten sin första invånare, det var en skogsfinne som kom från Rådsbråten, en halv mil norr om Bastuknappen.

<em id="emphasis-7f2a98276887f5b5aa874b511c062c10">Förra året hade vi snö till taket, vad ska man göra?</em>

I dag finns det tre bofasta på orten. Det är makarna Siv, 76, och Göran Östby, 80, och Tage Adolfsson, 90.

Resten av husen på orten är antingen tomma eller används som fritidshus eller jakt- och slaktstugor.

Familjegård

Göran Östby är född 1938 och uppvuxen i Bastuknappen med tio syskon. Den gård som han tillsammans med frun Siv bor på i dag är också hans föräldrahem.

– Pappa byggde det här huset 1904, säger han och pekar på det äldsta huset på gården.

– Det var efter att allt brann upp, hela gården totalförstördes.

Familjen Östby är sedan flera generationer tillbaka Bastuknappeninvånare.

Men Siv Östby är själv inte från Bastuknappen, hon växte upp i Höljes, två mil från orten.

<em id="emphasis-45cefde5f63acdcb928e7c15158e47fc">När jag såg att det var en björn, då sprang jag och hunden tillbaka fort som bara den. </em>

I dag bor de tillsammans på gården. Innan dess bodde de i Ludvika och pendlade på helgerna till Bastuknappen.

De har fyra barn tillsammans, alla bor i Ludvika med egna familjer.

“Jag tycker det är hemskt”

För cirka 70 år sedan blomstrade Bastuknappen; det fanns skola och affär och de bodde cirka 150 personer på orten.

Men skolan lades ner 1952 och affären fick stänga igen i början på 80-talet.

I dag används den gamla skolbyggnaden till slakt. Annars är det mer eller mindre tomt.

– Hemskt. Jag tycker det är hemskt. Visst det finns folk i stugorna ibland, dock är det vid semesterperioder eller älgjakt, men det är inte samma sak. Det är ju dött! säger Siv Östby.

På gården står en fyrhjuling med plogblad på tomgång. Snön är redan djup.

– Förra året hade vi snö till taket, vad ska man göra? Plogar vi inte själva då kommer vi inte härifrån, säger hon.

Deras brevlåda är ungefär en kilometer från gården.

Tvingades åka ambulanshelikopter

Med saknaden av affärer och förnödenheter i Bastuknappen är Siv och Göran Östby beroende av bilen. Bor man i Bastuknappen måste man bli van vid avstånd, menar de.

– Är det något särskilt vi vill ha åker vi till Sysslebäck eller Långflon. Flera mil bort. För apotek måste vi åka till Likenäs, säger Siv Östby.

– När ”Petter i Boa” i Höljes la ned höll vi på att bli tokiga.

För läkarbesök är det också Likenäs som gäller. Ungefär sju mil bort. Men där får man oftast remiss direkt till Torsby eller Karlstad, säger de.

<em id="emphasis-fee20907967c0c4bed2bf235171b852b">Förr var det ofta älg på tomten, men det har blivit mindre nu.</em>

Mellan Karlstad och Bastuknappen är det 23 mil.

Göran Östby har själv varit akut sjuk flera gånger. Han har bland annat fått en hjärnblödning och fått åka ambulanshelikopter till Centralsjukhuset i Karlstad.

– När jag ringde var närmsta ambulans i Björby, en och en halv timma bort, men då sade de att detta blev prioritering ett och då kom helikoptern. Det gick fort, säger Siv Östby.

Skogsfinnar var först

I Bastuknappen är skogen tjock. Utöver de små vägarna är träden så täta att det inte finns någon insyn.

Både Göran och Siv Östby har skogsfinskt påbrå.

I mitten av 1600-talet bosatte sig de första skogsfinnarna runt Aspberget, några mil från Östbys gård.

Skogsfinnar var jordbrukare och eldade skog och odlade sedan i den askfyllda, nedbrända marken.

När Bastuknappen var som störst runt 50-talet var också skogen central, de flesta bosatta var skogsarbetare.

I dag avverkas delar av skogen, men de som jobbar med det bor inte där.

Gillar djuren

Att det är nära till naturen är det bästa med att bo i Bastuknappen, säger Göran Östby:

– Det finns så mycket djur att titta på.

– Förr var det ofta älg på tomten, men det har blivit mindre nu.

För många år sedan hade Göran Östby, och hans pappa innan honom, själva djur i ladan på gården: kor, får, hästar och höns.

Därför var det inte ovanligt att vargen hälsade på då och då.

På senare tid använder han i stället ladan som garage. Inga djur finns kvar i dag.

Inte rädd för björn

På våren och sommaren lever Bastuknappen upp. Fritidshusen fylls och flera turister från Norge kommer. Gränsen ligger knappt en kilometer från orten.

Djuren visar sig också som mest då.

<em id="emphasis-881248c0eb8cb00885c449c28b6dc7ec">När hon hittades var hon helt förstörd, vi var tvungna att avliva henne. Det var fruktansvärt. Hon var så fin</em>

– Det går att se när björnen varit här, det är rivmärken på träden efter att han hasat sig ner, säger Göran Östby.

Siv Östby har tillsammans med sin tidigare hund Shakira, en finnstövare, flera gånger stött på björn.

– Två gånger har den jagat oss, säger hon.

– Ena gången var jag ute med Shakira och plötsligt ryter något från skogen. När jag såg att det var en björn, då sprang jag och hunden tillbaka fort som bara den.

– Den andra gången var vi precis här utanför, då röt det från skogen igen. Pälsen reste sig på Shakira och hon satte av hemåt och jag efter.

Göran Östby berättar att han inte längre är rädd för björnen:

– Han talar alltid om var han är någonstans. Och du ska aldrig gå emot. Tänker man på det så går det bra.

– Jag är mest rädd för björnen, sen kommer vargen, säger Siv Östby.

Den har hon också haft oturen att stöta på.

– Värst av allt var när vargen skrämde ihjäl vår Shakira. Hon sprang för sitt liv, hur långt hon sprang det vet vi inte. När hon hittades var hon helt förstörd, vi var tvungna att avliva henne. Det var fruktansvärt. Hon var så fin.

18 minusgrader

Om sommaren i Bastuknappen är mer livfull, är det under vinterhalvåret i stället väldigt ensamt, menar Siv Östby.

<em id="emphasis-6267e39c0f56544a1c7597b24b696773">Men jag lever nog allt ett tag till</em>

Redan i mitten av december uppmättes 18 minusgrader på deras gård. Då får man hålla sig inne, säger hon:

– Jag löser mycket korsord och tittar på tv på dagarna, säger Siv Östby.

– Just det, tidningen läser jag också.

Vilken?

– Ja, det är VF, säger hon och skrattar. Den har vi haft i alla år.

– Jag tittar alltid på nyheterna varje morgon, säger Göran Östby. Men jag ser så dåligt nu och måste operera mig. Det är tre månaders väntetid i Karlstad, men det har det redan gått.

– Men jag lever nog allt ett tag till, tillägger han.

Skidskyttelegendarer

Ortens tredje invånare Tage Adolfsson, 90, tillhör Bastuknappens mest kända släkt.

Adolfssons har själva skrivit en del av den svenska skidskyttehistorien. Det började med Sven och Margoth Adolfsson som i hela sitt liv bodde i Bastuknappen.

Deras barn och barnbarn har noterat otaliga framgångar i sporten. Bland andra Kim Adolfsson som vunnit 48 SM-medaljer.

Framtiden?

Det finns mycket positivt och negativt med att bo i Bastuknappen, tycker Göran och Siv Östby.

Naturen är fin och det finns mycket djur. Det är öppet, friskt och Norge ligger nära. Göran Östby, som gammal jägare, gillar närheten till jaktlivet.

Tråkigast av allt är att det är ensamt. De hoppas att fler vill flytta dit. Även om det känns avlägset.

Vad tror ni kommer att hända med Bastuknappen framöver?

– Ja, vad tror du? svarar Siv Östby.