Våga tala om stympning

Ledare
PUBLICERAD:
Allt fler söker vård efter att ha utsatts för könsstympning. Samhället måste fortsätta att vara uppmärksamt och motverka könsstympning, men framför allt uppmuntra ännu fler utsatta att söka vård.

På Södersjukhusets Amelmottagning i Stockholm, en av få specialiserade mottagningar dit kvinnor som har utsatts för könsstympning kan vända sig, söker allt fler vård. Under 2015 hade mottagningen 99 nya patienter och under 2018 var antalet nya 139 stycken. Sedan kliniken öppnade 2003 har 2 000 patienter från hela landet fått tillgång till gynekologisk och kirurgisk behandling (SR 3/1).

Bita Eshraghi, specialistläkare på Amelmottagningen, säger till Ekot att: ”Ungefär hälften kommer på eget initiativ, vilket är fantastiskt, och hälften kommer från remisser från mödravården, ungdomsmottagningar, skolsköterska och nu också från socialtjänsten.”

Att fler söker hjälp är en positiv utveckling som borde vårdas ömt. En förklaring till ökningen kan vara att fler vågar tala om könsstympning. Men frågan är känslig och har länge betraktats som tabubelagd och rasistisk.

Angie Marriott, brittisk könsstympningsexpert, förklarar att det finns en stor rädsla bland myndighetspersoner i Storbritannien att pekas ut som rasister. Det tillsammans med att människor har svårt att tala med varandra på grund av språkbrister, menar hon, är det största hindret i arbetet mot könsstympning (GP 6/2 2017). Givet likheterna i debatten bör samma problem finnas i Sverige.

Det finns inga exakta siffror på hur många som är utsatta i Sverige. 2012 uppskattade dock Socialstyrelsen att omkring 38 000 kvinnor var könsstympade. Dessutom levde cirka 19 000 flickor med vårdnads­havare som var positiva eller inte helt tog avstånd till ingreppet även efter att de hade kommit till Sverige. Efter den kraftigt ökade invandringen 2015 uppskattar myndigheten att siffrorna nu är högre.

Könsstympning är olagligt i Sverige sedan 1982. Trots det har lagen endast resulterat i ett fåtal fällande domar. Men den bästa preventionen är att människor väljer att inte utsätta kvinnor för det.

Ingreppet innebär stora risker. Ofta utförs det av outbildade barnmorskor, äldre kvinnor eller barberare under ohygieniska förhållanden i Afrika och Mellanöstern. Det förekommer att också att ingreppet utförs under mer ordnade former.

Svår smärta, infektioner, sexuallivet blir lidande och infertilitet är några av de följder som kvinnorna kan få leva med. Men de psykiska problemen skall heller inte förringas; både stress och ångest är vanligt efter ingreppen.

En nyckel till att både minska antalet och få fler att söka vård är att öka kunskapen om könsstympning. Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU, är ett exempel på en aktör som kan bidra till ökad kunskap. Förbundet arbetar med att utbilda kvinnor med utländsk bakgrund så att de kan informera kvinnor som blivit utsatta på deras modersmål om vilken vård och hjälp som finns att få.

Vikten av att möta människor med respekt skall heller inte glömmas – kvinnor som har fått en positiv upplevelse av vården är de som kan inspirera andra att söka hjälp. Ingen kvinna skall behöva utstå livslångt lidande på grund av att hon könsstympats. Men de som blivit utsatta måste våga söka vård. Att tala om ingreppet skall heller inte ses som skamligt, utan ett sätt att hjälpa kvinnor att få ett bättre liv.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.