Ebba Busch Thor berättade sanningen om dagens vårdelände med sina växande köer, men även om t ex kärnkraften som är nödvändig i nuläget och inte borde få ersättas med kolkraft, med mera, skriver Kjell Göthe.
År 2019 har ringts in och vi är nog många som inte har så stora förhoppningar på vad våra folkvalda i riksdagen skall kunna åstadkomma. De måste ta sig i kragen rejält för att vi skall återfå det fulla förtroendet för dem och deras förmåga att hantera vårt demokratiska system. Men mitt i regeringskrisen tar de långledigt, det ger verkligen inga bra signaler. Medan de nu samlar ihop sig får vi väljare måhända distans till alla egendomliga turer vi följt.
Visst finns det några som överraskat. Den lysande stjärnan blev Ebba Busch Thor (KD), som många nog hade räknat ut. Hon gick på offensiven, vågade ta debatten med Stefan Löfven (S) som ingen annan och säga ifrån mot Jonas Sjöstedt (V), vilket alltid behövs. Hon berättade sanningen om dagens vårdelände med sina växande köer, men även om t ex kärnkraften som är nödvändig i nuläget och inte borde få ersättas med kolkraft, med mera. Plötsligt hade hon breddat Kristdemokraternas budskap.
Negativt överraskade däremot Annie Lööf (C), som lovat väljarna att hennes alternativ var Alliansen och att hennes statsministerkandidat var Ulf Kristersson (M), bara för att strax därpå säga nej till båda – och så mycket annat. På det följde hennes egendomliga sondering, dömd att misslyckas från början. Jan Björklund (L) stod inte heller pall för vad han, dock betydligt vagare, lovat i valrörelsen. Liberalerna står nu internt djupt splittrade. Ulf Kristersson behöll lugnet, stod fast vid sina vallöften och spelade korten genomtänkt. Han är trygg i sig själv, vilket är en värdefull egenskap. Både C och L straffades i Sifo-mätningen före jul.
Stefan Löfven (S) räckte inte till, han tvingades därför ta till tjuvknep och någon mästermedlare visade han sig inte vara, låt vara att det är osedvanligt svårt att hålla ihop Rörelsen. M/KD-budgeten, som nu gäller, kallade han i en nederlagets stund för en ”servettskiss” för att få det att låta som om den kom till på en krogrunda sent en kväll. Men den är genomarbetad och riksdagens utredningstjänst står bland andra för faktaresearch. Jimmie Åkesson (SD) gjorde väl ifrån sig i debatten, men behövde å andra sidan inte bekänna färg i svåra frågor, eftersom ingen av de andra ville ta debatten med honom. Mobbning kallas det för i klartext. Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Isabella Lövin kom helt bort.
Så nu står vi här med många frågor att lösa snarast. Skolan, migrationen, ett för svagt polis- och rättsväsende som gör att laglösheten breder ut sig, långa vårdköer är tillbaka, vi har ett försvar som inte räcker och som har en gigantisk resursbrist. Det är en verklig kärnuppgift för ett land att kunna försvara sina medborgare mot yttre våld, särskilt i en allt oroligare omvärld. Då krävs resurser, 2 procent av BNP är ett minimum.
Håll gränsen, sade Thorbjörn Fälldin (C) vid ett dramatiskt tillfälle. Då gällde det vårt yttre försvar, men vi måste också hålla gränsen med tullens hjälp. Även här krävs mer resurser. EU-byråkraterna i Bryssel tycks ha synpunkter på vår gränsbevakning, som sägs vara för hård. De skall inte styra i Sverige! Framöver gäller det att samlas kring ett antal avgörande reformer och beslutsamt driva igenom dessa för att sedan komma vidare. Riksdagen och regeringen (obs turordningen; makten utgår från de folkvalda) måste ta på sig ledartröjan. Det duger inte med mer långhalning! Minns från historien att en demokrati som inte fungerar lättare kan utmanas av onda krafter. Törs vi hoppas på förändring efter långledigheten?
Kjell Göthe
Politisk krönikör