Inte alla jubilarer firar med en ny konstutställning. Särskilt inte om det är 100 år som jubilaren i fråga ska fira.
När Gerd Göran nu i veckan fyller 100 år, är det dock precis vad hon planerar. Hon är hundraåringen som inte försvann, utan tvärtom fortsätter att skapa, tänka fritt och inte minst dansa.
På lördag, den 5 januari, fyller konstnären Gerd Göran 100 år. Den dagen firar hon på annan ort i en trängre krets, men snart är hon redo att fira mer offentligt. Det gör hon på Örebro konsthall den 19 januari, i samband med att hon har vernissage på en ny utställning.
– Vi har vernissage och sedan fest efteråt, berättar hon.
Har leklusten kvar
Utställningen som pågår till den 8 mars kommer att innehålla både tidigare verk och helt nya. Det kan tyckas överraskande om man ser till hennes ålder, men faktum är att Gerd Göran trots alla sina år fortfarande är en i högsta grad aktiv konstnär.
Hon målar visserligen inte längre, det sätter ögonen stopp för, men kreativiteten tar nya uttryck. Hon har redan tidigare kombinerat måleri och textilkonst och nu är det textilierna som tagit över i skaparverkstaden. Hon både väver och gör skulpturer.
– Jag har leklusten kvar att göra saker, säger hon och berättar om hur inspirerande hon tycker det är att alltid ha något nytt på gång; det kan vara en väv i vävstolen, några gamla tygbitar som ska bli en skulptur eller något annat hon vill testa.
– Jag har bott hela tiden här i huset och har massor av lådor. Band, pärlor och dockor ligger i lådorna och så tar jag fram dem och börjar, säger hon.
Befriar männen
En specialitet berättar hon om med ett underfundigt leende:
– När män går i pension befriar de sig från sina slipsar - då kan de ge dem till mig och så jobbar jag med dem, säger hon.
I ateljén står ett exempel på vad en slips kan bli i nästa liv - en del i en uppåtsträvande palm!
– Jag glädjer mig och det är kul att hitta på, säger hon.
Där ögonen sätter begränsningar, tar handens känsla vid.
– Jag vet inte vad jag ser och inte ser, men det blir något! säger hon.
Hon saknar inte måleriet så mycket, även om det varit en stor del av hennes liv.
– I och med att jag sätter igång med allt det här andra. Jag har ändå kunnat ha en del utställningar, säger hon.
Modigare med åren
Känns det som att du är hundra år inuti, undrar jag och nej, det gör det inte, upplyser Gerd.
– Jag tycker åren bara rusat på. Jag bara fortsätter på något vis. Men jag åker inte skidor längre och jag kan bli trött ibland, säger hon.
Hon påminner också om att det har sina fördelar att bli äldre.
– Jag tycker jag var mer ängslig förr. Jag hade ofta ångestkänslor i min ungdom. När jag gick på något evenemang ville jag alltid sitta längst bak, längst ut, ifall det skulle hända något. Jag vet inte vad det var jag trodde skulle hända. Nu sitter jag längst fram, mitt i. Jag har avancerat framåt! säger hon och skrattar.
– Nu vågar jag det mesta!
Till viss del tror hon modet handlar om en nödvändighet, efter att ha blivit änka. Hennes man Niklas dog 2000.
– Jag blir mer och mer självständig. När man blir ensam får man också se nya sidor hos sig. Är man två utvecklar man tillsammans ett sätt att vara. Är man ensam får man vidga sig, säger hon men påpekar också att hon inte är ensam helt och hållet - hon har anhöriga nära sig. Ett av de fem barnen bor till och med på samma ställe.
Lärde sig av barnen
Hennes make Niklas Göran var också han konstnär och de skapade parallellt. Ingen verkar ha skuggat den andre:
– Vi var så olika. Niklas var skulptör och tecknare, jag höll på med måleri och textil. Det var ingen konkurrens på det sättet.
Men även om båda två arbetade konstnärligt bestod deras liv tillsammans av annat än konst. Det fanns utrymme för grönsaksodling, vänner, spontana infall:
– Solen avgjorde - när det var ett härligt skidföre tog vi en tur på skidorna. Det fanns mer tid på något vis då. Vi var inte fjättrade vid några apparater heller!
De fick fem barn att ta hand om. De krävde sin tid och kraft - och gav mycket tillbaka.
– Jag har lärt mig mycket av mina barn. Vi har väldigt fina samtal, säger hon och berättar om hur hon kunnat prata med barnen om sina känslor kring hur det var när de var små.
Kände sig alla verkligen sedda, är hennes fundering.
– Vi fanns ju nära, men ändå, det är inte säkert att om någon var ledsen, att vi såg det direkt alltid, säger hon och pratar om skuldkänslorna - men också om hur stolt hon är över barnen och deras livsval.
Något traditionellt familjeliv - som traditionen såg ut förr - var det väl ändå inte i familjen Göran ute i Sångshyttan.
– När jag var i giftasåldern skulle kvinnor vara hemmafruar. Det var ju på 30- och 40-talet. Då var det givet att man skulle gifta sig med en man som skulle försörja en och man själv skulle vara representativ i hemmet.
“Kanske var äventyrligt”
Hon valde en annan väg.
– Jag gifte mig med en konstsmed. Det kanske var äventyrligt, men honom skulle jag ha! Så jag gifte mig med Niklas, säger hon med ett leende.
Istället för att förbereda sig för ett hemmafruliv hade hon gått Tekniska skolan i Stockholm, en skola som numera heter Konstfack.
– Jag gick den textila linjen och jag har haft väldig glädje av det. Jag har alltid känt mycket för färg, berättar hon.
– Jag skulle ha blivit teckningslärare när jag gick där, men det ville jag inte bli!
Rackstakolonin
Hon gick ut skolan 1941. 1943 gifte hon och Niklas sig och ett viktigt steg i konstnärskarriären var också när de båda övertog ett konstväveri i Arvika; det var 1941.
– Vi hamnade rakt ner i Rackstakolonin. Det var av en ren slump. Vi var på en nyårsfest när vi fick veta att det står ett väveri i Racksta.
1953 togs nästa kliv i livet och i konsten. Det var då paret kom till Sångshyttan, utanför Hällefors. Det var Gerds far som hittat stället, han var trävaruman, berättar Gerd.
– Det är slumpens vägar, säger hon och beskriver hur det såg ut när hon och Niklas kom till byn första gången.
– Här fanns såna ängar när vi kom hit. Då var det kor överallt, och ett paradis att gå i. Naturen, ängarna och blommorna finns väldigt djupt i mig.
Det syns i hennes målningar också, måleriet är stort, fritt och - blomstrande. Och ängarna finns kvar, alldeles utanför fönstret finns de just nu snötäckta vidderna och en slående utsikt över sjöng Stor-sången. Hon nöjer sig inte med att bara titta på sjön för övrigt:
– Hela sommaren går jag ner och badar varje morgon, berättar hon.
Hänger med i nutiden
En vanlig dag i hennes liv börjar med att hon gör kaffe och går tillbaka in i sängen, lyssnar på radio - P1 - och sen gör hon chi gong-övningar.
Radion och böckerna är viktiga delar av hennes vardag.
– Det är ju underbart att ligga ner i sängen med en talbok och läsa. Man kommer ut på alla äventyr! Jag blir väldigt absorberad av vad jag hör, säger hon.
Ofta blir det en stund dans också. Jo, du läste rätt, det här är hundraåringen som dansar.
– Syn och hörsel har fått sina hundra år, men jag är frisk och rör mig lätt. Jag dansar mycket för mig själv, säger hon.
Hur påverkar dansen dig?
– Den frigör! Man går in i rörelsen, och man kan dansa till klassiskt eller religiösa skivor eller vad som helst. Vad jag dansar till växlar. Jag kan dansa klassiskt, men gärna också till Gropa, folkmusikgruppen. De hade kurser här på 80-talet, berättar hon.
Hon lärde sig frigörande dans på en kurs på PROs kursgård i Gysinge.
– Det har betytt väldigt mycket. Det går inte en dag utan att jag sätter på någon av mina skivor. Vi är några stycken i byn som dansar tillsammans också, en timme i veckan, berättar hon.
Att inte sätta sig still och prata, utan dansa tillsammans ser hon som en hälsokur.
– Vi ska inte prata, utan verkligen gå in i dansen. Man kan dansa med sin glädje och med sin smärta, säger hon.
Lusten att möta människor i samtal stillas på annat vis. Till exempel i upptäckargruppen som hon och ett knappt tiotal andra seniorer har tillsammans.
– Vi har träffats i flera år och går och undersöker saker. När skolan var ny till exempel var vi där och såg hur den var, och när de byggde en ny bro i Hällefors tittade vi på den. Nästa gång ska vi till ett bageri som bakar till Ikea över hela världen. Det ska bli spännande!
Hon fortsätter att leva och lära, och håller nyfikenheten vid liv. Att utse några “bästa åren i livet” är svårt tycker hon.
– Det är hela tiden en utmaning på olika sätt. Erfarenheten man får hela tiden gör att man växer och lär sig av den. Man får sina läxor ibland. Jag har haft ett väldigt härligt liv, men det är klart att det hänt mycket på vägen. Men när man fått vara i flow och skapa - det finns inget bättre. Då lever man hundraprocentigt! Jag ser det som en gåva att jag känt sådan iver.
Framtidsplanen är att fortsätta skapa, ha utställningen i Örebro och dansa vidare så länge det går. Ingenting går att ta för givet vare sig man är 100 eller 50, men hon har åtminstone genetiken på sin sida:
– Mamma blev 108 år med undantag av en månad, upplyser hon.