Efter sex år som Värmlands landshövding är det nu dags för Kenneth Johansson att vinka adjö och ta pension i Dalarna. Men först en sista julfika.
Kvällen innan vi ses hade han och frun Viola en stor tack och hejdå-middag för alla anställda. Över 200 personer som på något sätt jobbat i residenset under Kenneth Johanssons tid som landshövding var inbjudna.
Sedan oktober 2012 när flyttade Kenneth Johansson flyttade in i residenset i Karlstad har det varit otaliga middagar och fikastunder på våning tre.
Jag antar att du hade en tanke om hur det skulle bli. Blev det så?
– I stora drag. Det har varit sex fantastiska år som jag kände mig väl mottagen i Värmland och av värmlänningarna redan från första stund. Jag var här sommaren före och lyssnade hur en värmlänning låter och jag läste NWT bara för att insupa atmosfären om länet. Jag använde kompisar sedan gammalt som kunde visa mig runt. Så när jag kom hit i oktober och all personal samlades och sjöng Värmlandsvisan, var det en stark upplevelse. Ståpäls skulle Gunde Svan ha sagt. Och det här har hållit i sig under alla år, jag känner att räcker man ut en hand och är som folk så blir man väldigt fint mottagen i Värmland och det har jag försökt att bidra till.
Övade du på uttal av ortsnamn också?
– Jag övade väl på en del och om man lägger till ett ö så brukar det lösa sig. Gör gött, det är jag väldigt bra på att säga. Sen har man på sex år inte lärt känna allt och alla men jag har fått vara med om jättemycket. Och jag har medvetet satsat på att vara runt om i hela Värmland och inte fastna i Karlstad. Här är det så mycket som händer, men det gör det runt om i länet också.
Du har träffat oerhört många människor under de här åren. Några särskilda möten du vill lyfta fram?
– Det finns många härliga möten runt om i bygdegårdar, bygdespel, Kölaladan, Amerikabrevet, travbanan i Årjäng, Svenska rallyt, vilken upplevelse. Och kulturupplevelser som Värmlänningarna.. Ja det finns så mycket fantastiskt som jag och min fru Viola fått uppleva.
– Men det finns också minnen från möten som har varit svåra. Det har uppstått situationer som gör att vi behövt kraftsamla i länet. Ett sådant tillfälle var när vi under kort tid tog emot 10 000 flyktingar i Värmland. Länsstyrelsen hade en central roll, kommunerna en mycket central roll men allra finast var alla enskilda människor som räckte ut handen och sa att behövs vi så kommer vi hjälpa till, det tycker jag är det starkast intrycket.
– När vi var på ett boende för ensamkommande utanför Kil med Kronprinsessparet så frågade vi om deras drömmar. Och de hade ambitioner grabbarna som bodde där: Jag ska bli journalist, jag ska bli advokat, jag ska starta en frisörsalong. När vi ställde frågan till den yngsta killen så tittade han på oss och tårarna började rinna på grabbens kind: Min dröm är att få träffa mamma och pappa. Det kommer jag aldrig att glömma. Så starkt.
Har du gjort allt du velat som landshövding?
– Jag tycker när jag tittar tillbaka så har de här åren varit både givande och utvecklande. Och jag tycker att länet har utvecklats på ett bra sätt. När jag kom hade jag min vision klar för mig: En hållbar utveckling i hela Värmland. Hållbar både ekonomiskt, miljömässigt och socialt. Och jag tycker att företagandet har utvecklats positivt. Vi har många stora, fina starka företag som Gruvön, Valmet och Uddeholm. Och dessutom alla dessa entreprenörer och mindre företag som jobbar med innovationer. Så att kalla Värmland för skräpyta är helt fel.
– När det gäller miljön har vi ganska mycket kvar till klimatsmarta verksamheter. När det gäller social verksamhet handlar det om innanförskap och för mig är det fyra ord: Alla människors lika värde. Så jätteviktigt! Det är min människosyn och det är mångas människosyn och det vill jag verkligen jobba för.
– Att öppna residenset var också en ambition, att göra tillgängligt. Och cirka 2 000 besök per år har jag haft på residenset. Det är en rejäl ökning. Jag älskar att möta människor och jag älskar att få se och prata med människor och att få göra skillnad. Det har glatt mig som torparpojk eftersom när jag växte upp inte skulle kunna tänka mig att jag en vacker dag skulle vara landshövding och bo på ett residens. Och hade jag sagt det i mitt hem då hade de skickat mig på ett vilohem för att ta igen mig, för nu har någonting slagit runt hos mig. Men det vill jag på något vis ge tillbaka.
– Ett möte som jag väldigt starkt tar med mig är när jag inför en jul skrev till alla lanthandlare i Värmland, 43 stycken, och sa att nu är det tufft med julhandeln men när januari kommer då ska ni få komma på en middag. Jag skickade fina inbjudningskort med guldkant och emblem, och man ringde till min sekreterare och frågade hur ska man vara klädd, laddade! Utav 43 kom 42 och av dem så hade bara en varit på residenset förut. Men de fick sätta sig. De som är först på jobbet och går hem sist och har dålig lönsamhet de flesta av dem, de fick sitta i högsätet. Och den lycka och den glädje att få göra skillnad i deras vardag, att de fick vara sedda, det är ett sånt där möte som verkligen blev bra. Jättebra.
Kenneth Johansson har varit ett välbekant ansikte i NWT som landshövding. Läsare har hört av sig berättat att de letar efter honom varje dag i tidningen och räknar hur mycket han förekommer. Men allt är inte invigningar, bandklippningar, prinsbesök och trevligheter. I jobbet som länsstyrelsens högste chef finns en daglig verksamhet att hantera och med den även en del kritik. Det kan vara rigiditet gällande strandskydd, politiker som hävdar att länsstyrelsen hindrar länets utveckling och har otrevliga tjänstemän.
Hur hanterar du den typen av kritik?
– Ja, man pratar med varandra. Jag uppskattar mycket mer om man framför kritiken till mig än att man får läsa om den i tidningarna. Jag tycker det är ganska dåligt att prata OM varandra, mycket bättre och mer konstruktivt att prata MED varandra. Då får man möjlighet att ta del av vad som är problemet och kunna göra någonting åt det, om det nu finns ett problem. Ibland får man ta till sig och ibland får man se att här delar man inte uppfattning. Men eftersom jag själv är tidigare riksdagsledamot så vet jag att det är riksdagen som fattar beslut och lagar i det här landet och då är det fel tycker jag att skjuta budbäraren, den som tillämpar politikens beslut. Så jag försvarar att vi ska göra det som lagstiftningen säger och ger tillbaka att vill man ändra lagen så ska politiken göra det.
Sedan 1998 var Kenneth Johansson var riksdagspolitiker för Centerpartiet och satt i socialutskottet.
Blir det en politisk comeback nu eller vad ska du göra efter helgerna?
– Nu ska jag flytta hem till Dalom, till Falun, där jag ska fortsätta med ett samhällsengagemang hoppas jag. Jag ska själv styra min kalender, jag ska ta något styrelseuppdrag i begränsad omfattning. Politiken lockar inte aktivt operativt men något mindre uppdrag utesluter jag inte. Det jag framför allt vill är att bjuda tillbaka till de som var med och hjälpte mig i min karriär. Jag skulle gärna åta mig att vara mentor åt yngre politiker och det kommer jag att erbjuda. Jag ska absolut inte komma hem och ta över, tvärtom jag ska hjälpa dem att växa och utvecklas och kanske delge lite av min erfarenhet.
– Jag har varit ungdomspolitiker sedan jag var 13 år och nu är jag äldre och det är klart att jag fått så jättemycket med mig. Jag har fått gemenskap, kunskap, förmåga att stå inför en grupp och träffat min hustru. Vi träffades redan i 15-års åldern och var vänner ett antal år innan det sa klick. Det tycker jag var bra. Då fick man liksom lära känna varandra. Men sen blev vi ett par och har hållit ihop. Vi har tre barn och sex barnbarn och det är efterrätten det.
– Viola har avvecklat sitt företag så vi ska få mer tid för varandra. Man lever bara en gång och hittills har jag svarat när barnbarnen har frågat om morfar kommer du och tittar på fotbollsmatchen eller så. Nej tyvärr har jag sagt, men nu ska jag säga, Ja morfar kommer. Och dessutom har jag blivit farfar nu också.
Nu ska du får skicka med några goda råd till din efterträdare, vilken är en landshövdings roll 2019?
– Det är två roller man har formellt och den ena och stora delen är att vara myndighetschef. Och i den delen ser jag att under min del har länsstyrelsens roll förstärkts. Det har hänt saker i vår omvärld som gör att behovet av en samlad statlig kraft i ett län är uppenbar. Och det är inte alltid bra saker som har hänt, det är en oro, ett ökat behov av ett försvar. Det har varit översvämningar, torka, klimatförändringar, foderbrist och miljöhotet som ökar och ökar. Och det avspeglas på att vi får fler uppdrag. Och lägg därtill integrationsuppdrag, mäns våld mot kvinnor och social hållbarhet som är jätteviktiga uppgifter. Så vi har snarare förstärkt och då behövs det en modern, rättssäker myndighet. Det är en stor uppgift för en landshövding.
– Den andra delen är den representativa. Och jag skickar med att vara ute bland folk. Att vara ute i HELA Värmland. Och precis som jag Fika med Kenneth, på residenset men också ute i de olika länsdelarna. Och det är inte för att fika egentligen utan det är för att precis som vi gör nu, föra ett samtal. Jag är säker på att jag svarat på många frågor bara genom att kunna förmedla vem som gör vad, så här säger lagstiftningen. Jag har inte kunskapen om precis allt, men jag har kunnat förmedla och varit en inkörsport, bollplank, stöd och sagt att någon av mina medarbetare kommer att återkomma. Så ut i länet! Träffa folk, se människor, lyft fram enskilda företagare och föreningsfolk och eldsjälar och visa vilket fantastiskt län som Värmland är.
Vad kommer du sakna allra mest med Värmland?
– Det är folket, värmlänningarna. Det är goa fina enkla människor som jag träffar ute på stan när jag handlar eller på parksoffan när jag sätter mig ner och pratar en stund. Karlstad har ju en fantastiskt fin miljö med blommor, vatten och grönska. Det är jättefint. Men jag har också sett så många andra delar av länet, vilka pärlor det finns. Vänern och Fryken, längs gränsen och bergslagen, det är härligt. Och jag känner igen mig mycket från Dalarna, vi har mycket gemensamt men det finns ingen Vänern i Dalarna.