Vad vill du egentligen Hank von Hell?

Scen
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Efter år med diverse utflykter som skådis, musikalartist och jag vet inte allt har Hans-Erik Dyvik Husby hittat en väg tillbaka till scenen som är bättre lämpad för hans exhibitionistiska upptåg.

Alter egot har kortats från odödliga Hank von Helvete till det lite mer internationellt gångbara Hank von Hell, en medvetet minimal justering. Varför förlora de marknadsandelar som han har svettats ihop efter alla sina galenbriljanta upptåg som frontman i Turbonegro.

Centralt i hans återfunna scenpersona är långfingret som redan på backdroppen visas i fullt utsträckt position. Vad fuck off-fingret representerar gör mig en aning osäker. Antagligen ber han de senaste årens snedsteg och underliga svenssontillvaro att fara och flyga, men samtidigt är det effektivt ha gester som förstärker ens konstnärliga uttryck.

Hank von Hell borde våga lita mer på sitt band, anser NWT:s recensent.
Foto: SÖREN ANDERSSON / TT

Åtta år efter sortin från dödspunkens dekadenta piedestal är Hank tillbaka. I ryggen har en kvintett välsmorda musiker och det nya albumet Egomania. Det märks att han gillar rollen som frontman, det är där som har är i sitt esse, även om han borde ha skurit ner på mellantugget en aning. Det är fyndigt, men bromsar setet där det istället skulle ha behövt rockigt momentum.

Bandet, iklädda vitt oskuldsfulla munderingar, röjer, posar, körar och svettas blod. En brokig skara som gör allt för att serva deras mästare, och de gör det med professionell finess. Nya låtar som rockiga Bombwalk chic, karaktäristiska Pretty decent exposure, fulsnygga Blood och glättiga Bum to bum svänger fint, men i brist på eget material tvingas de skarva med diverse covers. Passningen till den framlidne Lemmy Kilmister via Killed by death sitter där den ska på treårsdagen för hans bortgång. Alltid saknad.

Framträdandet saknar nerv trots bandets upprepade försök att fylla sitt material med energi och personlighet. Från min upphöjda position i lokalens bakre delar kan jag blicka ut över det något passiva folkhavet, de är där, men ändå inte trots att leden har spetsats med horder av lojala Turbojugends. Det är först under encorens Turbonegrocovers All my friends are dead och I got erection som stället exploderar, men det är en aning sent och hur länge kan en leva på gamla meriter?

Det är svårt att matcha originalet även om du de facto är originalet. När Hank vacklar mellan det som är och det som varit blir det självklara frågan: vad vill du egentligen Hank von Hell? Problemet är att Hank försöker skriva ett nytt kapitel, men varken ska eller kan släppa sitt alter ego. Det blir en aning forcerat.

Hank Von Hell

Var: Nöjesfabriken, Karlstad

Publik: 900

! Hyllningen till det lokala födelsedagsbarnet, konsertarrangören och musikälskaren Ola Bergli är både rörande och välförtjänt. När hamnar Olas Metal Clüb-väst i taket? Snyggt jobbat Hank!

? Vad vill du egentligen Hank von Hell? Släpp sargen och våga lita på ditt nya band.

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.