Astronauterna som räddade 1968

Apolloprojektet

Apollo 8. För 50 år sedan ägde en milstolpe i rymdfartens historia rum. Först första gången kretsade människan runt en annan himlakropp – vår måne.

Ursprungligen var det inte tänkt att man skulle färdas till månen redan i december 1968, men den olyckliga omständigheten att produktionen av månlandaren dragit ut på tiden gjorde att ett fönster öppnade sig för ett helt annat uppdrag. Den amerikanska rymdflygstyrelsen Nasa fattade det djärva beslutet att skicka iväg kommando- och servicemodulen, som redan var färdigutvecklad, hela vägen till månen även utan månlandaren, istället för ännu ett test i omloppsbana kring Jorden. Detta hade ju Apollo 7 redan klarat av.

Beskedet slog ned som en bomb, men var egentligen typiskt för den frejdiga pionjäranda som då präglade rymdprogrammet. För första gången skulle människan lämna den relativa tryggheten på och runt Jorden och färdas ut i den interplanetära rymden. Det var också första gången som man gjorde ett bemannat test med den kraftiga bärraketen Saturnus V. Under resan färdades man också snabbare än någon någonsin färdats förut.

På fyra månader var de tre astronauterna tvungna att förbereda sig på sina nya uppgifter. Befälhavare var Frank Borman, som tidigare flugit Gemini 7 med James Lovell, som också var med den här gången. Lovell var ansvarig för att navigera i rymden. Nykomlingen Bill Anders var den tredje besättningsmedlemmen, en mer intellektuell typ som inte tillhört det ursprungliga skrået av testpiloter inom astronautkåren. Utan någon månlandare att ha hand om så fick han ansvar för kommunikation och elsystem. Samtliga tre lever än i dag.

Den 21 december 1968 lyfte Apollo 8 från uppskjutningskomplex 39A i det relativt nya Kennedy Space Center och efter ett par timmar kom det historiska kommandot från markkontrollen i Houston: "Apollo 8, you are go for TLI!". TLI betyder trans-lunar injection och är den manöver när det sista raketsteget fyras av än en gång för att ta Apollofarkosten mot månen, och frasen yttrades av Michael Collins, som egentligen skulle ha åkt med men fått stå över på grund av en tillfällig ryggskada. Han fick senare komma med i den historiska Apollo 11. Besättningen blev också de första att färdas genom de skyddande strålningsbältena som omger Jorden.

Under den nästan tre dagar långa överfärden hade besättningen svårt att sova och Borman drabbades av kräkningar och diarré, vilket gjorde miljön ombord mindre behaglig. I efterhand så kunde man konstatera att det mest handlade om den sortens rymdsjuka som många astronauter får i början av tyngdlösheten. Apollo var betydligt mer rymlig än de tidigare Mercury- och Geminikapslarna, som var för små för att man skulle kunna sväva fritt.

För att kunna lägga sig i omloppsbana kring månen var man tvungna att fyra av servicemodulens raketmotor mot färdriktningen (Lunar orbit insertion, LOI). Detta kunde bara ske när de befann sig på månens baksida och då också inte kunde kommunicera med Jorden (Loss of signal, LOS). Det blev några andlöst spännande minuter innan de kom fram från baksidan i rätt tid. Apollo 8 gjorde sedan 10 varv runt månen under 20 timmar.

Besättningen, främst Anders, tog en mängd bilder av månytan och spanade efter framtida landningsplatser. Det var också första gången man fick sig en bra titt på månens baksida, som ju inte syns från Jorden. Det mest kända fotot kallas för Jorduppgång och togs av Anders vid ett tillfälle då farkosten var riktad så att den kunde se när Jorden sakta steg över månytan. Bilden har blivit ikonisk och har påverkat många djupt, särskilt de tre astronauterna; Den ömtåliga Jorden, allas vår hemvist, mot den mörka rymdens djup.

Det råkade också vara självaste julafton och man direktsände från månen i tv, och det blev det då mest sedda tv-inslaget. Astronauterna turades om att läsa de första tio verserna ur skapelseberättelsen i Första Mosebok: "I begynnelsen skapade Gud himmel och gjord..." Också det en händelse som berörde många djupt.

Men sedan var det dags att komma tillbaka igen. Ännu en kritisk manöver för att starta raketmotorn på månens baksida krävdes. Men det var tämligen driftssäkert. Bränslet var hypergoliskt, där reduktionsmedlet (hydrazin) och oxidationsmedlet (kvävetetroxid) spontanantänder vid kontakt. Det räcker med att öppna en ventil. Lovell kunde berätta att jultomten fanns. Tre dagar senare slog kapseln ned i Stilla havet.

1968 hade varit ett bedrövligt år, med protester och oroligheter i Förenta Staterna och i resten av världen, Vietnamkriget pågick och Martin Luther King och Robert Kennedy hade blivit mördade. Väl hemkomna möttes Borman av ett telegram som löd: "Tack Apollo 8. Ni räddade 1968." Borman, Lovell och Anders utsågs till "årets män" av tidskriften Time.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Andra artiklar i serien om Apolloprojektet:

Branden som kunde ha stoppat månfärderna (27/1 2018)

Den kraftigaste raket som någonsin byggts (4/4 2018)