Roya Sarvestani: "Från underjordiska besvärjelser till Nobel"

1. Anna von Hausswolff - Dead Magic

– Från underjordiska besvärjelser till Nobel. Dead Magic är Anna von Hausswolffs sägner signerat orgel, kaos och kosmos.

2. Sleep - The Sciences

– Trippigt, rökigt och tungt. Sleep låter som de alltid har gjort, en stonerdrömsk rit.

3. First Aid Kit - Ruins

– Svärtan i sviterna av ett brustet hjärta. Mörk americana med systrarna Söderbergs atmosfäriska stämmor.

4. Kikagaku Moyo - Masana Temples

– Tokyobbandet Kikaguku Moyos Masana Temples är sinnesförnimmande, bedövande och vibrerande. Psykedelisk rock som går från Bo Hansson till kraut.

5. Viagra Boys - Street Worms

– Trasig och punkig perfektion när Viagra Boys släpper debuten. Ett slag mot allt och alla i denna potpurri av missöden.

6. U.S. Girls - In a Poem Unlimited

– Politisk dreampop och discoglam från andra sidan Atlanten.

7. Sarah Klang - Love in a Milky Way

– The Saddest Girl in Sweden a.k.a Sarah Klang samlar hjärtekross och champagne i en glamoröst vacker skapelse till album.

8. Spiritualized  - And Nothing Hurt

– Svulstigt och experimentet. Jason Pierces And Nothing Hurt är lika sprött och svart som mäktigt.

9. Ellen Sundberg - Du sålde min biljett

– Sundberg tolkar Kjell Höglund på ett sätt som är både äkta och nytt. Hon fångar vemodet och politiken i Höglunds alster och låtarnas innebörd känns lika aktuella nu som då.

10. Slowgold - Mörkare

– Präriedrömskt och vaggande fortsätter Slowgold i gränslandet mellan psykedelisk rock och americana.

Carl Edlom: "Personligt och en kommentar till sakernas tillstånd"

1. The Good, the Bad and the Queen - Merrie Land

– Aldrig tidigare har väl Damon Albarn hamnat så rätt. Det är en bedrift att göra något som är både djupt personligt och en kommentar till sakernas tillstånd.

2. Boygenius - Boygenius

– Hobbytrio där en plus en plus en blir något betydligt större än de enskilda delarna. Julien Baker, Phoebe Bridgers och Lucy Dacus får gärna fortsätta tillsammans.

3. Doug Paisley - Starter Home

– Doug Paisley har en förmåga att rymma hela romaner i sina låtar. Allt med en förbluffande enkelhet. Kärnfullt.

4. Nils Frahm - All melodi

– Tyske Nils Frahm låter sig aldrig begränsas av pianot utan söker hela tiden stämningar och klanger var nu helst de står att finna. Elektronik, körer och blåsinstrument är några komponenter.

5. Courtney Marie Andrews - May your Kindness Remain

– Visst känner du en vän med ett hjärta av guld som alltid verkar få streta i motvind? Och visst vill hoppas du att ödmjukheten och godheten inte utbyts mot bitterhet.

6. Phosphoressence - C'est la vie

– Som vanligt är det det där lösa och skeva som gör Phosphoressence så oemotståndliga. Känslan av att när som helst brakar hela skiten.

7. Foxwarren - Foxwarren

– Gruppen tog sitt namn från ett liten Kanadensisk håla där några av medlemmarna har sina rötter. Med singeln Everything apart sätter de verkligen orten på kartan.

8. Cat Power - Wanderer

– En av vår tids bästa röster. Här med en samling personliga betraktelser och en och annan otippad cover.

9. Florence + The Machine - High as hope

– De många fantastiska låtarna skiner igenom den något anonyma produktionen. Florence Welch gör poppoesi om både det stora och det lilla.

10. The Fernweh - The Fernweh

– I många stunder som ett Belle & Sebastian bildat under 60-talet. Visserligen oblygt retro, på gränsen till pastisch, men topparna är riktiga höjdare.

Mas Karin Gustafsson: "The saddest cowgirl in Sweden"

1. Sarah Klang - Love in the Milky Way

– The saddest cowgirl in Sweden släppte en särdeles välsnickrad debut där varje låt är en hit. Få album nuförtiden berättar en historia från första till sista låt.

2. Florence + The Machine - High As Hope

– Så självutlämnande och naket att man tycks bjudas in i någons själ. Med hjälp av bland andra Kamasi Washington och Emile Haynie har naturkraften Florence Welsh skapat ett av årets bästa album.

3. Wild Pink - Yolk in the Fur

– Tidlösa melodislingor med texter om vardagliga företeelser, även de smärtsamma. Detaljrikedomen i både låtsnickeri och produktion gör att man gärna återvänder.

4. Tracey Thorn - Record

– Tidigare frontpersonen i Everything But The Girl går från klarhet till klarhet. Här gör hon upp med både patriarkatet och sin egen uppväxt.

5. Middle Kids - Lost Friends

– Australien och Nya Zeeland har haft ett strålande musikår. Trion från Sydney skapar indiepop med melodier som fastnar likt tuggummi.

6. Peter, Bjorn and John - Darker Days

– Istället för att samsas och kompromissa så valde trion att göra några låtar var. Resultatet blev riktigt minnesvärt.

7. Essex Green - Hardly Electronic

– En frisk fläkt i årets bandåterföreningar. Handklapp, trumpeter och stämsång för allt vad tygen håller.

8. Ancient Shapes - Silent Rave

– Mannen med de många kostymerna går all-in på skrammel-garage-punk. Gediget, energifullt och en åttondeplats på min årslista.

9. Tomberlin - At Weddings

– En strikt religiös uppväxt fick Sarah Beth Tomberlin att ifrågasätta omvärlden, och sin tro i tonåren. Med inspiration från bland annat Bright Eyes blev det en musikalisk pärla.

10. George Ezra - Staying at Tamara’s

– Hurtigt blås, rytmiska gitarrer och draghjälp från First Aid Kit är svårt att värja sig mot. Det går helt enkelt inte att bortse från det.

Jesper Löfvenborg: "Aldrig tidigare har gravjord känts så här romantiskt"

1. Vanhelgd - Deimos sanktuarium

– Med säregen briljans minimeras steget mellan liv och död. Aldrig tidigare har insomnia, kallbrand och gravjord känts så här romantiskt.

2. Craft - White noise and black metal

– Så här låter det när black metal spisas i sin renaste form. Lika delar strömlinjeformad estetik och hullingförsedd misantropi.

3. Sulphur Aeon - The scythe of the cosmic chaos

– En genrevältande best som avtäcks blott tio dagar innan tolvslaget. Mina sinnen drabbas av en omskakande syntax error.

4. Tribulation - Down bellow

– Utan snäva riktlinjer leviterar värmlänningarna mot toppen Den som inte förstår att musik är en konstform kommer inte heller förstå kvartetten.

5. Bloodbath - The arrow of satan is drawn

– När startsnöret väl är draget kommer motorsågskedjan aldrig sluta att morra.

6. Funeral Mist - Hekatomb

– Religion står för nittionio procent av all galenskap, den resterande procenten har Ulf Ekman på sitt samvete. Lex In nomine domini.

7. Mantar - The modern art of setting ablaze

– När två personer kan alstra så här mycket kraft känn det ganska knepigt att en fortsätter att söka efter förnybar energi.

8. Gruesome - Twisted prayers

– Det gäller att välja rätt referenser. Länge leve Chuck!

9. Lik - Carnage

– HM2-pedalen i mattan, när döden får upp farten dansar liket på bordet.

10. Uada - Cult of a dying sun

– Naturromantiserande paganism är en essentiell ingrediens när USA:s vackraste hörn hemsöks av välgenomtänkt ekologisk black metal.

Johanna Karlsson: "Hans musik får mig att vilja leva i hans värld"

1. Jaakko Eino Kalevi - Out of Touch

– Hans musik får mig att vilja leva i hans värld, bara.

2. Florence + The Machine - High as Hope

– En av de mest enerverande personerna jag tvingats umgås med 2018 älskar Florence + The Machine. Trots det tycker jag att den här skivan är fantastisk.

3. Drake - Scorpion

– Det är något med Drake som gör att hans uttryck känns så… exklusivt. Jag är ju bara en av alla miljarder som strömmar honom, men det är lätt att låtsas att jag är den enda.

4. Henric de la Cour - Gimme Daggers

– Att plötsligt få veta att ens sjukdomstillstånd inte längre nödvändigtvis är livshotande leder inte per automatik till en konstnärlig uppryckning. I det här fallet blev det ändå så.

5. Alma - Heavy Rules Mixtape

– Rolig, tonsäker och till synes helt ointresserad av att vara andra till lags. Gissar på världsherravälde för Alma inom en snar framtid.

6. Courtney Barnett - Tell Me How You Really Feel

– Bäst i år på att låta rock 'n’ roll.

7. The Weeknd - My Dear Melancholy,

– Får en ung Werther att framstå som sansad och tillknäppt.

8. Angèle - Brol

– Årets förnyare av fransk chanson. Jag spelade henne som en dåre under sommaren.

9. Rebecca & Fiona - Art of Being a Girl

– Rebecca & Fiona blev sina egna bossar i år. Det är ju vansinnigt att det förra skivbolaget inte ville ge ut den här innerliga, plastiga, mogna och obstinata saken.

10. Gwenno - Le Kov

– Gwenno Saunders kände viss press då hon skulle ge ut historiens första fullängdare på korniska. Nåväl, hon hade inte åt att oroa sig för.

Joakim Kilman: "Årets mest gripande album behövde inga ord"

1. Jon Hopkins – Singularity

– Årets mest gripande album behövde inga ord för att säga allt som behövs.

2. Noname – Room 25

– Nonames rappa, säregna hip hop klår det mesta i år. Ett namn för framtiden.

3. The Field – Infinite moment

– Mörka, karga och fullständigt uppslukande elektroniska loopar.

4. Kamasi Washington – Heaven and Earth

– En smärre överdos av jazz, soul och funk. Ändå vill jag bara ha mer.

5. Pusha T – Daytona

– Kort, fokuserat och nästan löjligt medryckande hip hop. Inte ett enda överflödigt beat.

6. Kali Uchis - Isolation

– Hon plockar sväng från alla möjliga håll (inte minst Prince), och bygger en egen och skarp helhet.

7. Tim Hecker – Konoyo

– Ingen får harmoni och disharmoni att samspela så väl. Eftertänksam elektronik.

8. Viagra Boys - Worms

– Förlösande, rått skitig rock som vägrar lägga några som helst band på sig. Jag hatälskar bandnamnet.

9. Phosphorescent – C’est la vie

– Phosphorescents försiktigt hoppfulla och varma vemod var en viktig tröst i år.

10. Arms and sleepers – Find the right place

– En sedvanligt älskvärd och genremix från en ständigt förbisedd duo. Organiskt spretigt.

Kristofer Holmberg: "Balanserar det emotionella runt den melodiösa punkrocken"

1. Alkaline Trio - Is this thing cursed?

– Chicagotrion med Matt Skiba i spetsen fortsatte att med snudd på perfektion balansera det emotionella runt den melodiösa punkrocken.

2. The Longshot - Love is for losers

– Billie Joe Armstrong sjösatte ett sidoprojekt och överraskade världen med en blandning av gammalt Green Day-sväng och 60-tal.

3. The Interrupters - Fight the good fight

– Ännu en perfekt mix av fräsch punkrock av klassiskt snitt och dansant ska med sångerskan Aimee Allen som den kanske starkaste rösten i hela genren just nu.

4. Eric Church - Desperate Man

– Inte lika bra som Mr. Misunderstood men ännu en gång visade Eric Church att han är mannen som ska rädda countryn en gång för alla.

5. Street Dogs - Stand for something or die for nothing

– Åtta år efter senaste given hade de gamla hundarna uppenbarligen konserverat både tempo, melodier och de urstarka refrängerna till sin traditionella punkrock.

6. The Sweethearts - Traces of time

– Om gamla treackordsgänget Screeching Weasel gett sig ut på en tidsresa till 2018 kunde man mycket väl ha kommit fram som The Sweethearts.

7. Turbonegro - Rock 'n' roll machine

– Norrmännen experimenterade med synthslingor och körer, flirtade med 80-talet samtidigt som de patenterade riffen och refrängerna återvunnits på ett mycket effektivt sätt.

8. Hank von Hell - Egomania

– Turbonegros förre frontfigur gjorde storstilad comeback och tog halva Värmland till hjälp i produktionen. Hanks gamla band mötte Airbourne inlindade i högt tempo och trevliga riff.

9. Loretta Lynn - Wouldn't it be great

– 86-åringens fyrtioförsta (!) studioalbum innehöll både nya och äldre omarbetade stycken inspelade i Johnnys gamla Cash Cabin Studio. Vackert och vindpinat på samma gång.

10. Kacey Musgraves - Golden Hour

– Allmänt kritikerrosad och ett knippe fint fluffiga kärlekssånger med spretig utgångspunkt i countrymusiken.

Magnus Bergström: "Klassisk hårdrock i stil med Dio"

1. Dream Child - Until Death Do We Meet Again

– Genomtänkt och underhållande klassisk hårdrock i stil med Dio, Black Sabbath (Dio-åren) och Rainbow. Årets stora positiva överraskning.

2. Warrel Dane - Shadow Work

– Melankolisk thrash metal och ett värdigt avsked till Warrel Dane (vila i frid), vars unika ”klagande” röst också hördes i Nevermore och Sanctuary.

3. The Heard - The Island

– 70-talsinspirerad hårdrock kryddad med doom och spår av 60-talsflum men allt annat än "standardretro”. Ett konceptalbum att njuta av om och om igen.

4. Ghost - Prequelle

– Storslagen underhållning med skrattretande medryckande och dansant hårdrock.

5. Watain - Trident Wolf Eclipse

– Att omfamna mörkret har aldrig varit så enkelt. Watain visar än en gång att de är bandet för alla andra i genren att se upp till.

6. W.E.T. - Earthrage

– Hårdrock som inte är hård utan mjuk och med melodikrokar i massor. Watch the fire är inte bara bandets hittills bästa låt – den är också årets bästa låt alla kategorier.

7. Gtaham Bonnet Band - Meanwhile, Back In The Garage

– Ett återskapande av den melodiösa hårdrockens glansdagar. Den fantastiska rösten och gitarr- och keyboardduellerna går inte att motstå.

8. Tribulation - Down Below

– De stigar som Tribulation vandrar är fortsatt högintressanta att följa och får inte missas av seriösa musikälskare.

9. Bonfire - Temple Of Lies

– Ett bevis på att sockersött och rivigt kan samsas utan att det blir spretigt. Lägstanivån är dessutom i klass med genrekollegornas högstanivå.

10. Judas Priest - Firepower

– Efter 49 år i heavy metals tjänst är britterna fortfarande imponerande vitala.

Per Wiker: "Sånger som är lite smartare än alla andra"

1. John Prine - Tree of forgiveness

– En mycket efterlängtad skiva efter 13 års väntan och proppfull av sånger som är lite smartare än alla andra.

2. Bob Dylan - More blood, more tracks

– En smärtfull rapport från ett äktenskap i fritt fall men också en fascinerande inblick i skapandet av ett mästerverk.

3. Brandi Carlile - By the way, I forgive you

– I gränslandet mellan country och folk går Brandis röst rakt genom huden - urstark i ena stunden och skört innerlig i nästa.

4. Anna Ihlis - Avskedet 1864 - 2018

– Anna Ihlis lyfter Erik Axel Karlfeldts dikter in i nutiden och det är personligt, vackert och mycket berörande.

5. Colter Wall - Songs of the plains

– Med tre ackord, akustisk gitarr och en knippe sånger når man långt, särskilt om rösten smakar tjära, whisky och gammal hästsadel.

6. Neko Case - Hell-On

– Neko Case tycks ha en röd tråd inne i sitt huvud som hon konsekvent följer. Det är uppfinningsrikt och låtarna bubblar av energi.

7. First Aid Kit - Ruins

– Systrarna Söderberg lyckas både behålla sitt särdrag och ta ett kliv framåt. Det är lite mörkare, men ständigt lika vackert.

8. Sven-Bertil Taube - Så länge skutan kan gå, vol 2

– När Sven-Bertil Taube sjunger pappas sånger blir det ett melankoliskt, vackert och eftertänksamt vykort från innebörden av Sverige.

9. Marlon Williams - Make way for love

– Bitterljuvt och ärligt om förlorad kärlek som knappt ens har svalnat - ändå kan man inte sluta lyssna.

10. Lars Bygdén - Dark companion

– Ett titthål rakt in i den svarta och bottenlösa sorgen, fast samtidigt en vacker hyllning till en förlorad men evig kärlek.