Mia är drottningen av svenskt nöjesliv

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
"Mia Skäringers show är strålande, briljant politisk teater. Den bästa feministiska showen sen saliga Jösses flickor", skriver Lasse Anrell.
Foto: Annika Berglund
Det är fullständig hysteri. Beatles, nästan.
Återhållen, väluppfostrad, men ändå påtaglig hysteri.

Vi kommer söderifrån.

Köerna är enorma. Det är 20 minuter innan det ska starta, men köerna ringlar runt alla tänkbara hörn.

Min fru märker ingenting, men vid sista hörnet sniker jag in mitt i kön, i skydd av hörnet. Jag tänker att hade det varit Ullared eller Färjestad hade ett ramaskri av svensk upphöjd kökultur vrålat att ”kön slutar däääääär”.

Nu hörs ingenting. Min fru märker det inte ens. Tur det, tänker jag. Hon jobbar på förskola och har en närmast fascistisk inställning till köer och till att tränga sig. Inte ens ett atombombslarm skulle få henne att tränga sig före ens den minsta lilla skalbagge in i skyddsrummet.

Ingen i kön reagerar över vår trängsel. Jag andas ut.

Det är då jag märker det; 90 procent – lågt räknat – är kvinnor. Nästan alla är kvinnor i 35-årsåldern. Paranta, välklädda, upphetsade. De har annat att tänka på än någon idiotisk mans trängsel i en sketen kö. Dessutom är de väluppfostrade. Svenska 35-åriga kvinnor klagar inte. I alla fall inte på sånt. De biter ihop som de enligt uråldriga nedärvda traditioner alltid bitit ihop.

Väl inne är det säkerhetskontroll. Precis som på en flygplats. Jag tänker att vem är man rädd för här? Kriminella gäng? IS? Mansgrupper? Kulturprofilen?

Vi har köpt biljetter sent. Globen tar ju bara lumpna 13 850 så man trodde ju att det var gott om tid. Nu får vi biljetter högst upp. I Globen betyder högst upp verkligen just högt upp. Det är en vandring uppför en ramp innan 27 trappor tar oss upp till läktarna vid ekvatorn. Man får hålla sig fast för att våga gå ut i arenan. Sen håller man krampaktigt i varje stol för att inte drabbas av akut svindel. Vi som läst feministikonen Erica Jong vet att man kan vara rädd för att flyga på många sätt. Här är jag livrädd. Min fru ännu räddare.

Det är en jobbig start.

Men, visar det sig, det var värt det.

Scenen är en mil bort, Mia Skäringer kommer in som en liten prick och drar en snabb prologmonolog om att det är häftigt med alla människor. Hon vet att hon sålt ut tre Globen och att en fjärde föreställning släppts och är på väg att ta slut. Hon är överlägset störst i svenskt nöjesliv det här året och det finns ingen komiker som är i närheten av att kunna dra så mycket folk och när Jonas Gardell kallar sig Queen of fucking everything så är det ju i själva verket Mia Skäringer från Kristinehamn som är The Queen Of Fucking Everything. På allvar.

Mias inträde på scen väcker enormt jubel.

Religiöst. Den kvinnliga publiken är nykter men lördagsmässigt uppvärmd. Lönehelg.

Mia håller en kort monolog om att vakna med ett manligt könsorgan nerkörd i halsen eller ett nästan lika manligt häckparti trätt över ansiktet.

Jublet blir ännu större.

Hon pratar lite så där i förbifarten om att föda ett barn genom ett hål stort som en mun och att då se hur någon tar fram en sax för att klippa upp munnen så att barnet ska kunna ta sig ut. Hej och hå.

Jublet mattas lite, men bara för någon millisekund.

Sen följer en två och en halv timma lång föreställning som är en uppvisning i allt det som gör Mia Skäringer unik:

• Hockeyproffshustrun som ska ta tillbaka sin man genom ett uppträdande i Färjestads ishall – briljant.

• Sång. Hon sjunger den ena låten bättre än den andra. Melissa Horn sjunger hon så att jag tänker att Mia skulle förbanna mig kunna fylla ut ett helt program både i Melodifestivalen och i Så mycket bättre. Om hon skulle vilja. Det hoppas jag hon inte vill.

• Tabita, Gulle-Tussan. Genus. ”Moa, hon föddes rosa och Kevin, han föddes blå. Men så hade han i och för sig navelsträngen runt halsen också”, konstaterar den väna Gulletussan.

• Vansinnigt roliga lustmord på Mikael Persbrandt och Tommy Berggren. Vansinnigt, vansinnigt roligt.

• Feminismen. Det här är en högst militant och hyperradikal feministisk show. Alla som följer henne på instagram och i poddar vet att hon extremt tydlig med vad hon tycker om #metoo och om idiotiska män som utnyttjar sin position till att bete sig som as.

Mias egna monologer om sin uppväxt är sanslöst starka. De visar på hur övergreppen och kvinnoföraktet var en struktur. Hennes politiska linje är glasklar och visar att #metoo hade rätt om nästan allt och att den gamla hånade Rokskvinnan Ireen von Wachenfeldts uttalande om att ”män är djur” var betydligt mera sanna än vi trodde. Tillräckligt många män i alla fall…

Mia Skäringers show är strålande, briljant politisk teater. Den bästa feministiska showen sen saliga Jösses flickor. Den är dessutom vansinnigt rolig i Helena Bergströms regi. Stram, balanserad, tarvlig, tydlig.

Hela Globen hyllar Mia med århundradets ovationer efteråt. Det är hon värd.

Det här var årets bästa och största kulturhändelse.

Veckans dialektik

Enda invändningen var väl egentligen att Tabita tappade sin Karlskogadialekt i Globen. Plötsligt var Tabita betydligt mera Lusasken är Skranta, om man säger så.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.