Racingprofilen Eje Elgh: Jag har egentligen aldrig haft intresse för bilar

Han var nära vän med Ronnie Peterson, hade en lång och framgångsrik racingkarriär som nästan ledde till Formel 1, har hjälpt fram Kenny Bräck och Marcus Ericsson och har kommenterat F1-sändningarna i många år.

Eje Elgh från Karlskoga är en av våra största motorprofiler.

- Men jag har egentligen aldrig haft intresse för bilar.

13 år gammal hade Eje Elgh bestämt sig. Det var racingförare han skulle bli. Han lämnade beskedet i en skoluppsats.

– Då hade jag året innan gjort mitt första gocart-lopp som jag vann i Munkedal. Två andra klasser vanns av Ronnie Peterson som var nio år äldre än jag.

– Redan då utmärkte han sig och Ronnie blev från och med då en stor förebild för mig, säger Eje Elgh.

Pappan drev en mack

Han är mer eller mindre född in i motorbranschen. Hans pappa Janne drev Koppartransmacken längs E18 i Karlskogas östra delar och körde motocross när Eje var ung.

– Pappa deltog aktivt i Karlskoga motorklubb på Gelleråsen och körde en hel del tävlingar. Han hade flyttat till stan som ung från Köla i Västvärmland och fått jobb som springpojke i en affär.

– Efternamnet Elgh kommer från en äldre släkting till farmor som var konstapel i Älgestad väster om Köla och jag tillbringade mycket tid i trakten som ung där farmor hade ett pensionat vid sjön Hugn.

När Eje Elgh var 18 år hade han tröttat på att köra gocart. Så snabbt som möjligt gjorde han lumpen på A9 i Kristinehamn och 1974, när han var 21 år gammal, tog racingkarriären fart.

– Då hade jag lyckats spara ihop 25 000 kronor och kunde skaffa mig en Formula Super V-bil. Den köpte jag av Gunnar Nilsson som senare blev Formel 1-förare. Med den bilen slutade jag fyra i inofficiella EM, trots dålig ekonomi och små resurser, säger Eje Elgh.

En pojkdröm hade gått i uppfyllelse.

– Jag ville bli racerförare. Folk har i alla år frågat att jag måste älska bilar. Men bilar har jag egentligen aldrig haft intresse för.

– Bilen är bara ett redskap att använda. Det är svårigheten att bemästra ett fordon och konkurrensen mot de andra förarna som har lockat mig. Inte fartkänslan. Det finns ingen racerförare som vill utsätta sig för en risk.

– Däremot är det mer känslan att kunna titulera sig som racerförare något som känns bra. Det är lite mitt kall, säger Eje Elgh.

Året därpå gick det ännu bättre med en topp tre-placering och han började känna att något var på gång. I slutet av säsongen fick Eje erbjudande att köra några tävlingar för Rotel Racing Team som drevs av en norrman och där bland andra Slim Borgudd ingick.

– Men 1976 var pengarna i stallet slut, men Torsten Palm skulle göra comeback då och efter en lyckad provkörning av hans bil som han inte själv hade någon någon framgång med fick jag köra de sista två racen i Engelska mästerskapen i Formel 3.

Och inför säsongen 1977 lärde Eje Elgh även känna känna Ronnie Peterson som då hade utvecklats till världsstjärna inom Formel 1-sporten.

– Jag hade inga pengar, men Ronnie hjälpte till och hittade sponsorer och efter ett besök hos en av dem sade han: “Hur känns det att vara fabriksförare?” Då blev jag för första gången en betald yrkesförare.

– Det blev en väldigt lyckad säsong. I den tredje tävlingen på Oulton Park vann jag för första gången i England och jag låg etta och tvåa sammanlagt hela den säsongen i mästerskapet. Det blev genombrottet för mig.

Framgångarna gjorde att Marlboro gick in med pengar och Ronnie Peterson fortsatte sin stöttning. Det ledde till att resurserna ökade och Ejes karriär pekade spikrakt uppåt.

– 1978 gjorde jag debut i Formel 2 och blev teamkompis med Keke Rosberg. Vi tävlade både i Europa och en motsvarande klass i USA och Kanada så det blev många resor. Jag slutade tvåa som bäst i en tävling i Frankrike.

Tävlade mot Ronnie

Det året var enda gången som Eje Elgh mötte Ronnie Peterson i en större tävling.

– Vi körde mot varandra i VM för standardvagnar. Han fick bryta, men var väldigt imponerad över min styrning och det var förstås roligt.

Den 10 oktober 1978 inträffade den tragiska olyckan på Italiens Grand Prix på Monza-banan och Ronnie Peterson avled senare av på grund av en misslyckad operation när man skulle åtgärda hans benfrakturer.

– Hans död kom självklart som en stor chock och det blev en jobbig tid. Då bodde jag i en sidobyggnad till Ronnies hus och hjälpte bland annat till att sköta hans trädgård, men vid den tävlingen satt jag hemma i Karlskoga och såg loppet.

– Ronnie var för mig en oerhört viktig förebild och mentor. Vi hade en nära relation. Han var oerhört skicklig och väldigt respekterad av alla. Trots sina stora framgångar hade han en enorm ödmjukhet, säger Eje Elgh.

1979 fortsatte han att tävla med framgång i Formel 2 och McLaren hade koll på värmlänningen.

– Tillsammans med Alain Prost och Gilles Villeneuve stod jag lite på McLarens lista över förare som de ville ge chansen i Formel 1, men 1980 gjorde jag en tabbe.

– Jag hade skrivit ett avtal med det tyska stallet Maurer, men min kollega Tim Schenken övertalade mig att testa hans bil på Silverstone.

– Dagen därpå vaknade jag upp på sjukhus med bruten överarm, brutet nyckelben och bruten axel efter en krasch. Det betydde att jag missade hela den säsongen och det var ett katastrofalt missöde för mig.

Eje kom tillbaka och körde sista loppet med rejäla smärtor efter tre operationer och fortsatte 1981 att köra för Maurer.

– Jag tror jag kom trea totalt i mästerskapet, men sedan tackade jag nej till en fortsättning i Formel 2. Jag försökte i stället via sponsorer att komma in i Formel 1, men lyckades inte.

1982 gjorde han bara några inhopp i Formel 2-mästerskapen, men såg då att racingen i Japan växte stort och samma år fick han ett fint erbjudande om att tävla där borta och slog till.

– Egentligen var det ingen större skillnad att köra där jämfört med Europa eller USA, men det tog kanske fem år innan jag accepterade att det inte blev någon Formel 1-karriär för min del. Så mycket sved det.

– Men Japan var lukrativt och var vid sidan av F1 och USA det bästa mästerskapet där de japanska biltillverkarna gjorde jättestora satsningar.

Tio år i Japan

I tio år pendlade Eje Elgh till tävlingarna i Japan från hemmet i Karlskoga. Han hade i det närmaste klippkort på flighten från Arlanda, men 38 år gammal tog han ett beslut.

– Då bestämde jag mig att köra racing till jag var 40. Sedan var jag tvungen att hitta något annat att göra. Jag ville helt enkelt lära mig någonting nytt.

– Men bara ett par dagar efter att jag hade kommit hem till Sverige hörde TV4 av sig och frågade om jag ville bli expertkommentator eftersom de hade köpt rättigheterna till F1-sändningarna.

– Det kändes som ett bra komplement till andra uppdrag så jag sade ja. Ungefär samtidigt fick jag en fråga om hjälpa Kenny Bräck som hade börjat med Formel 3000 som var hans första försök att slå sig fram.

Eje Elgh var först tveksam eftersom han inte var så förtjust att fortsätta med alla resor och allt det andra vid sidan av som ett sådant projekt innebär, men följde med på några tester.

– Det visade sig att jag hade mer att tillföra än jag trodde och samtidigt var det en utmaning att hjälpa Kenny till så stora framgångar som möjligt. Och när det gick bra för honom var det lättare att fortsätta.

Samtidigt fick Eje uppdrag att hjälpa andra yngre förmågor. 1998 gick han in i STCC och startade ett team tillsammans med Anders Olofsson och resurserna utökades när Nissan året därpå ingick ett samarbete.

– Jag blev chef för teamet där bland andra föraren Calle Rosenblad ingick och vi hade stora framgångar.

Började i Toyotas F1-stall

Under tiden hade Eje Elgh fortsatt som F1-kommentator och 2002 fick han tack vare att Toyota gick in i Formel 1 en fråga från deras huvudsponsor Panasonic om han med sin racingbakgrund kunde organisera en PR-gruppering.

– Sedan dess har mitt engagemang inom Formel 1 blivit större och större. De senaste åren har jag jobbat hårt med att hjälpa Marcus Ericsson i hans satsning samtidigt som min son Alexander har fungerat som hans personlige tränare, berättar Eje Elgh som för tio år sedan tillsammans med sin fru flyttade hem till Karlskoga igen efter många år utomlands.

Det var Eje och Kenny Bräck som såg till att Marcus fick en chans inom F1. Kenny kom och berättade att en grupp investerare hade handplockat Marcus bland tio unga svenska talanger.

En satsning på Marcus drogs i gång, men efter ett tag bestämde sig Kenny Bräck för att hoppa av.

– Han försvann. Jag sade till Kenny att jag tyckte det var galet att spendera så mycket resurser och sedan lämna, men det gjorde han. Sedan bröts kontakten mellan oss.

Eje Elgh har dock fortsatt sin satsning på Marcus och totalt blev det fem F1-säsonger för honom. Först ett år i Caterham och sedan fyra år i Sauber.

– Marcus har gjort vad många inte trodde var möjligt. Fem år i F1 är en jätteprestation. Jag är oerhört imponerad av honom. Han blev 17:e i årets mästerskap och det finns säkert 500 förare i världen som skulle kunna ratta de 20 bilar som tävlar i F1.

– Han har kämpat mycket i motvind och har haft otur med tajmingen. Kanske är det delvis en eftersläpning efter det första året i Caterham då han fick en stämpel på sig att vara en looser.

– Men teamet hade egentligen mycket sämre resurser än vad man sade inför säsongen och det gjorde det väldigt svårt för Marcus att göra några bra resultat.

Varför blev det ingen fortsättning i F1 för honom?

– Den stora anledningen var att Kimi Räikkönen fick lämna Ferrari. När han fick ett kontrakt hos Sauber och Alfa Romeo plockade in Antonio Giovanazzi blev Marcus Ericsson bara tredjeförare och det betydde att hans tid i F1 var över.

– Det är tyvärr så det fungerar i branschen. F1-branschen är en kompromiss mellan kommersiella och sportsliga intressen som blir en ganska komplicerad kombination. Om det inte finns ekonomiska resurser finns det ingen bil och då inte heller någon förare.

Marcus Ericsson kommer i stället köra Indycar nästa säsong, något som förstås blir en omställning.

– Vi har bevakat hans intressen och hjälpt honom att hitta en plats i ett stall i det mästerskapet. Jag hoppas han kan göra bra ifrån sig där och ta några topplaceringar på de vanliga banorna. På ovalbanorna blir det nog tuffare.

Eje Elgh tror det blir svårt för Marcus att komma tillbaka till F1 igen.

– Jag tror det blir jättetufft. Men den är i alla fall större än att någon annan svensk ska ta en plats där inom de närmaste två, tre åren.

För egen del har Eje de senaste åren jobbat inom Sauber för att ge Marcus Ericsson så goda förutsättningar som möjligt.

– Ja, mitt engagemang har utökats där och det har gått bättre och bättre för stallet. Det har varit en kul resa. Jag är väldigt involverad i utvecklingsdelen och har jobbat oerhört hårt.

– Jag är med på alla race och har även haft olika inofficiella uppdrag.

I våras bestämde sig Eje Elgh för att dra sig tillbaka som expertkommentator från Viasats Formel 1-sändningar som han medverkat i sedan 2006 då bolaget köpte rättigheterna från TV4.

– Det berodde på att jag sitter inne med så mycket information om mästerskapet och det har gjort balansen svårhanterlig. Jag satt helt enkelt på dubbla stolar och det var inte bra.

– Därför kändes skönt att lämna. I oktober gjorde jag bara en tillfällig comeback under en tävling. Samtidigt vill jag trappa ner lite grann.