När känsla går före förnuft

Signerat
PUBLICERAD:
När känslorna tar överhanden.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Att vi hamnat i det här dödläget med regeringsbildningen beror på att framför allt två partier – Centern och Liberalerna – har låtit sina känslor springa iväg före förnuftet.

I politiken tjänar förnuftet dig mycket bättre än dina känslor. Det är så man måste förstå varför vi hamnat i den här återvändsgränden, när Centerpartiet och Liberalerna ställt ut två sinsemellan oförenliga löften inför valet – att både vilja bilda en alliansregering och samtidigt inte låta Sverigedemokraterna få något inflytande. Det senare har mest med känslor att göra och för dem trumfar (hittills i alla fall) känslorna före förnuftet.

Det går inte att ta miste på med vilken emfas som de tar avstånd från SD. Nästan allt som det partiet rör vid blir automatiskt besmittat, även om det råkar vara stödet för den egna politiken. Det är inte ett rationellt tänkande. Varför skulle ens egen politik bli oren bara för att andra kan tänkas stödja den? Men när känslorna tar överhanden så blir det så. Då blir det viktigare att manifestera sin aversion mot denna andre.

Den yttersta utlöparen för ett sådant tänkande ledde för fyra år sedan till decemberöverenskommelsen, där man frivilligt avstod från att driva sin egen politik av rädsla för att den skulle solkas av SD-stöd. Då hade man hela alliansen med sig, men det blev svårt att sälja in till borgerliga väljare och DÖ bröts, men levde ändå i praktiken kvar under hela mandatperioden. Nu har dock moderatledaren Ulf Kristersson lovat att det i alla fall inte skall bli en mandatperiod till som den gångna. Problemet är att DÖ-mentaliteten alltjämt har C och L i hårt känslomässigt grepp.

Det rationella är istället att så långt det bara går driva sin egen politik och försöka få genomslag för den. Sedan spelar det ingen roll vilka andra som kan tänkas stödja den. Den blir ju inte sämre för det. Det är på basis av det resonemanget som Moderaterna och Kristdemokraterna vill försöka bilda regering, och också kommer att söka stöd för ett eget budgetförslag.

Den tydligaste exponenten för det känslomässiga synsättet var Liberalernas partiledare Jan Björklund när han sade att han lovat sina barn att inte ge SD inflytande. Så hålls svensk politik som gisslan! Att SD i kraft av över en miljon röster redan har ett inflytande biter inte. Inflytandet är tydligast manifesterat i de känslomässiga låsningar som C och L visat upp under flera månader. Det går inte att önska bort SD, eller försöka agera som om de inte existerade. Man har redan försökt med DÖ.

En annan känslomässighet som visat sig, är en historisk motvilja mot den gamla högern. Innerst inne har många folkpartister aldrig kunnat förlåta den svenska högern för vad som hände för hundra år sedan. Olika borgerliga regeringar har inte kunnat släcka denna inneboende misstro. Det är därför ingen tillfällighet att Björklund, och även Lööf, talat avvisande om en M-KD-regering som en "liten konservativ högerregering" även om denna sagt att den skall föra allianspolitik. För dessa liberaler är "höger" alltjämt ett skällsord, något man varnar för.

Det är också därför som det aktiva avvisandet av en M-KD-regering upprör så många moderater och kristdemokrater. Då visar C och L att de helt enkelt inte litar på att "högern" skulle förmå stå emot eventuellt ohemula krav från SD. Som om en sådan regering skulle frestas att byta bort skattesänkningar mot Swexit eller inrättande av arbetsläger. Det är klart att en sådan manifesterad brist på tillit sårar.

Så länge C och L sätter känslorna framför förnuftet, så länge närmar vi oss ett extraval. Frågan är dock om ett sådant egentligen skulle lösa något. För de lär gå in i en sådan extravalrörelse fullt svingande rättfärdighetens svärd.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.