Under på ett möte i Marrakech i Marocko den 10 december väntas FN:s migrationsavtal skrivas under. Tanken bakom överenskommelsen är att skapa ordning och reda i migrationen och att stärka migranters rättigheter. Oklarheterna i överenskommelsen är dock många och Sverige borde inte skriva under avtalet.
I nästan två år har 200 av FN:s medlemsländer förhandlat om ett globalt ramavtal om migrationen. Enligt migrationsinformation.se är det första gången i historien som världens länder har chansen att komma överens om ett gemensamt och omfattande avtal om migration.
Nu har flera länder däremot fått kalla fötter. Först att dra sig ur var USA, som lämnade förhandlingarna redan i december förra året. Nu har även Ungern, Australien, Österrike, Estland, Israel och Polen sagt att de inte kommer att underteckna avtalet. Likaså har Tjeckien, Kroatien och Danmark flaggat för att de är tveksamma.
Den polska regeringen skriver i ett uttalande att "Det lever inte upp till polska krav på starka garantier för att länder skall ha rätt att självständigt avgöra vilka de väljer att ta emot". Även Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz motiverar avhoppet med att det hotar landets självbestämmande i migrationsfrågor och suddar ut gränsen mellan legal och illegal migration.
Oron är befogad. Förslaget är vagt formulerat och det är svårt att veta hur överenskommelsen skall fungera i praktiken. Ett exempel är att det står att flyktingar och migranter har rätt till universella mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, som alltid måste respekteras, skyddas och uppfyllas. Men av vem och hur skall detta garanteras?
Ett annat är att överenskommelsen menar att genom avtalet skall respekt, skydd och fullgörande av mänskliga rättigheter för alla invandrare, oavsett deras migrationsstatus, över alla stadier av migrationscykeln kunna effektivt säkerställas. En tolkning av detta skulle kunna vara att om överenskommelsen blir verklighet så blir det svårt att kontrollera migrationen vid gränserna och att migration helt enkelt kommer att kunna ses som en mänsklig rättighet.
Överenskommelsen kommer dock inte att vara bindande. De 23 målen som finns i avtalet är vida och ger, som sagt, utrymme för tolkningar. Förmodligen kommer avtalet att väga olika tungt i de olika medlemsländerna. Men eftersom Sverige ofta vill vara snällast i världen är det inte helt osannolikt att vi kommer att försöka implementera överenskommelsen fullt ut. Detta trots att diskussionerna i omvärlden är högljudda. Det verkar saknas en analys av vilka konsekvenser som kan följa av avtalet. Risken är att vi åter får en migrationskris likt den vi hade 2015.
Migrationsfrågan balanserar på en slak lina. Att människor vill ha hjälp skall inte avfärdas allt för enkelt. Samtidigt är det orättvist när nyanlända få gå före i bostadskön eller att de inte kan försörja sig själva. Det går inte att komma ifrån att det blir en förlust för de som betalar skatt. En god migrationspolitik måste bygga på mer än fina ord – den måste också gå att genomföra i praktiken.