• idag
    3 juli
    18°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    4 juli
    19°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    5 juli
    19°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    6 juli
    16°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm

Den säkerhetspolitiska ödesgemenskapen i Norden har aldrig varit starkare

Debatt
PUBLICERAD:
Vi behöver därför bindande försvarsgarantier länderna emellan om vi på allvar ska fördjupa det nordiska försvarssamarbetet, skriver Pål Jonson.
Foto: Linus Carle
Ett försvarssamarbete med försvarsgarantier är som ett äktenskap – man lovar varandra trohet i både nöd och lust, skriver Pål Jonson.

De nordiska länderna behöver ett försvarssamarbete med bindande försvarsgarantier eftersom de redan binds ihop av en säkerhetspolitisk ödesgemenskap. Men då måste Sverige och Finland ansluta sig till Nato.

Nyligen avslutades övningen Nato-övningen Trident Juncture i Norge. Det är den största övningen som Nato genomfört på över 30 år i regionen. Samtliga nordiska länder lämnade viktiga bidrag till övningen.

Trident Juncture är ett av många exempel på hur de nordiska länderna närmat sig varandra inom försvarspolitiken. De förenas numera av en säkerhetspolitisk ödesgemenskap som aldrig varit starkare än den är idag. Ett militärt angrepp på ett nordiskt land skulle ofelbart, både politiskt och militärt, påverka och med största sannolikt dra in alla andra nordiska länder i en militär konflikt.

Förhoppningar om att ställa sig neutralt eller icke-krigförande vid sådana händelser ter sig som politiskt osolidariska och framförallt militärt orealistiska.

De nordiska länderna förenas nu, mer än någonsin, också av efterfrågan på en ökad amerikansk militär närvaro i norra Europa. Ytterst eftersom den amerikanska närvaron har en starkt krigsavhållande effekt på Rysslands agerande och därför är avgörande för att bibehålla fred och stabilitet i Europa.

Men trots allt detta är Norden fortfarande djupt splittrat i de säkerhetspolitiska vägvalen mellan EU, Nato och den militära alliansfriheten. Det är dessa vägval som utgör säkerhetspolitikens hårda kärna. De styr hur länderna avser att agera i händelse av krig samt vilka militära förhandsåtgärder och bindande försvarsåtaganden de kan göra mot andra länder.

Norge och Danmark kan inte ge försvarsgarantier till länder som står utanför Nato eftersom det även skulle kunna dra in de övriga 26 medlemsländerna i en militär konflikt. Nato-länderna kan inte heller göra sig militärt beroende av Sverige och Finland eftersom vi inte ger några försvarsgarantier till dessa länder.

Den institutionella splittringen sätter därför tydliga gränser för hur djupt som vi kan föra det nordiska försvarssamarbetet. Det nordiska försvarssamarbetet stärker ländernas operativa förmåga eftersom vi bl a övar och tränar tillsammans. Men det är ett försvarssamarbete för fredstida förhållanden. Ett försvarssamarbete med försvarsgarantier är som ett äktenskap – man lovar varandra trohet i både nöd och lust.

Vi behöver därför bindande försvarsgarantier länderna emellan om vi på allvar ska fördjupa det nordiska försvarssamarbetet. Det skulle skapa nya förutsättningar för en djupare integration av ländernas försvarsmakter. Men även en högre tröskeleffekt och ett starkare gemensamt försvars för de cirka 150 miljarder kronor som de nordiska länderna lägger på sina försvarsmakter varje år.

Men det kräver att Sverige och Finland är villiga att ansluta sig till Nato. Ett framtida nordiskt försvarssamarbete utan en återförankring i Nato vore bästa fall ineffektivt och värsta fall farligt.

Pål Jonson (M)

Riksdagsledamot för Värmland

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.